Sagan om ringen

När jag gick runt här i huset och plockade lite till musik hittade jag toastmadams körschema för vårt bröllop. Några minuter senare spelades två låtar från vår dag! Så jag är ju så illa tvungen att skriva lite om den fantastiska dagen.

Dagen inleddes med världens regnväder men varken jag eller Martin grämde oss. Istället for jag till min frisör medan Martin for till stan för att handla sin morgongåva. Vid lunch var det dags för fotografen att göra sitt och under bilresan kommer jag ihåg att jag tänkte:

- rackarns vad det regnar, vilken tur att vi har en reservplan!

Vi hade nämligen planerat att ha en utomhus vigsel i en liten grön dunge på en ö i Luleåälv. Dungen var otroligt vacker och speciellt när solen sken mellan träden. Efter fotograferingen blev det en nervös väntan och klockan gick så otroligt sakta. En halvtimme före vigseln slutade det helt plötsligt att regna och både jag och Martin önskade att man inte hade flyttat in vigseln. När vi satte oss i bilen för färden till ön kunde jag knappt sitta still och pulsen rusade.

Bilen rullade sakta in till ön och vi ser med glädje att man har planerat för orginalplanen, nämligen en utomhusvigsel. När vi kliver ur bilen och sakta går till vigselområdet får jag ett tunnelseende och allt jag ser är Sara, min härliga vän och vigselvittne. Hon ler ungefär samtidigt som solen spricker fram och först då kan jag andas ut. Alla våra vänner och släktningar står i en halvcirkel och väntar på mig och Martin som i total tystnad går mot vigselförättaren, vår vän Micke. Den borgerliga vigselcermonin blir precis som vi önskade och Micke är suverän som vigselförättare.

Efter den seriösa och nagelbitande stunden var det dags för festen, festen för alla våra vänner och släktningar. Vi hade valt Martins två systrar till toastmadams då vi visste att de kunde förmedla den känslan vi ville kvällen skulle genomsyras av. De båda gjorde kvällen till en succé!

Annica och Jenny hade klätt ut sig till Alver och temat för kvällen var Sagan om Ringen:

Anno, 1975, inom loppet av 63 dagar fick världen bevittna två unika födlsar; en Eowyn och en Legolas såg dagens ljus.

Mången timme har sedan ägnats av Lisa vid lägereldens sken, ofta med sin vapendragare Andres. Var skulle Lisa ha varit utan sin personliga kompass? På Posten när hon skulle till Shopping? På Skurholmen när hon skulle till Bergnäset? Kanske är det tack vare honom hon har kunnat äntra de djupa skogarna, ty Lisa har trots en viss vilsenhet aldrig varit främmande för de äventyr och umbärande som väntar den som dit vågar gå. Aldrig har hon tvekat att ta upp kampen på det hon tror på!

Martin, den hårfagre, var som halving även känd under namnet Löparen. Ack, det förtret han åsamkade sina syskon! Ty de var tvungna att uppsöka honom när han drog åstad på sina äventyr runt byn. Även de fick löpa och kalla på honom: "Martin! Martin!" Allt eftersooom åren gick var det istället drömmarnas värld han var tvungen att återkallas ifrån, men det har icke varit ett hinder för att även han kan dra svärd och vara en riddare av rättrådighet.

Deras fränder talar gärna om deras envishet, rättvisa och generositet. Föräldrarna å sin sida kanske föredrar att framhålla sidor som "vackrast" och "intelligentast"

En kväll, efter en hård dag på slagfältet, möts deras blickar plötsligt på Kåren. Så spänd Martin hade varit för detta möte! Så han hade undrat vad som hänt med Lisa sen han senast hade försökt uppvakta henne i åttonde klass! Och inte kunde väl Lisa ana att den lilla sparven med det stora huvudet hade vuxit upp och blivit en ståtlig und man! Vad annat kunde hon göra än att fall till föga för hans charm och trånade blickar?

Det var denna afton Sagan om Ringen började.....

Många ringar har under åren delas ut; öronring till Martin, tåring till Lisa. Men en ring hade större makt än de andra. Denna ring med en egen vilja, som lockar, och viskar till en....

Men mörkrets makter har varit starka, och förhindrat att ringen har nått sin slutdestination, och tiden gick. Hemska varelser som "jag-ska-bara" härjade en lång tid i kärleksskogen och Martin kämpade tappert mot denna hemska fiende.

Från fylke till fylke har de rest; Porsön, Göteborg, Gävle...Ingenstans gick de säkra från de fasansfulla varelserna som lurade i mörkret.

I nådens år 2004 dök även en liten dvärg upp som sedan dess agerat som stöd och riktvisare. Kanske har denna dvärg uppvisat både tjurighet och ilska - men har dock varit omöjlig att inte ta till sitt hjärta!

Tiden gick, och anklagelserna haglade: "Du är så sen!" Men Martins främsta vapen har dock hela tiden varit: "En Nilsson är aldrig sen. Ej heller kommer han för tidigt. Han kommer precis när han har tänkt sig."

Anno 2004 hölls ett rådslag: bitvis gick diskussionernas vågor höga. Hur skulle man förhålla sig till ringen? Skulle den smältas? Ges till någon annan? Eller hade någon modet att slutföra resan och se till att ringen nådde sin rätta anhalt?

Lisa tvekade aldrig på vad som skulle göras, och hon hjälpte Martin att hålla ögonen fästa på det rätta målet. Visst har det funnits svettiga, sömnlösa nätter, och dagar man har velat gömma sig undan de energislukande Besluts-demonerna.

I november nådde man Förlovningens land, och plötsligt flöt ny kraft genom ådrorna för att slutföra Uppgiften.

Idag, 8 månader senare, har vi samlats här för att bevittna hur Ringen äntligen trätts på Lisas finger och dess saga kommit till ett slut. Men slutet på denna berättelse är bara början på en annan!

Kvällen blev helt fantastisk, underbar och rosaskimrande. Den blev precis som vi ville, en rolig och perfekt fest för våra nära och kära. Flera gånger under kvällen sa Martin och jag till varandra att vi har en sådan enorm tur som har sådana fantastiska vänner och släktningar som gjorde aftonen och kvällen till perfektion. Vi fick uppleva sånger, galna upptåg och spex medan vi skrattade och grät om varannat.

Minnen, jag håller kärt!