Valborg

För Lisa, 34 år, är Valborg en familjehögtid, för Lisa, 18 år, var Valborg ett festtillfälle. Jag önskar nästan att jag var 18 igen. Fast när jag verkligen tänker till så är jag inte så sugen att kastas bak en massa år.

Nä, Lisa 34 ska fira Valborg med sina barn och på så sätt blir det en familjehögtid. Moa och Milla är min familj och nu består bara min familj av tre deltagare; Jag och de två underbara töserna. Vi ska nog inte göra något speciellt kanske hitta en brasa att titta på och äta lite godis. Jag orkar inte slänga ihop någon fantastisk middag så korv och makaroner duger gott. Det blir i alla fall fest för de små och huvudsaken är bara egentligen att vi tre är tillsammans.

Hoppas ni där ute får en fantastisk kväll!

Lång dag

Dagen inleddes hos psykologen och denna gång gick det bättre. Jag kunde uttrycka mig bättre och orden flöt på. Efteråt kändes det inte så tungt som det hade gjort förra gången. Nåväl...

Tiden på jobbet blev inte som jag planerat. Istället hände en allvarlig sak som fick mig att stanna kvar till 20.30. Många samtal ringdes och flera upprepningar fick ske. Jag hanterade dock allt väl. Mitt i allt tänkte jag slänga iväg ett sms till Martin bara för att låta honom vara delaktig. Men det slog mig att även min allra käraste och närmaste vän inte finns mer. Det är inte bara min kärlek som ska stängas av, jag ska även acceptera att min vän inte vill ha mig mer.

Nu ska jag sova då jag är för trött för det här. Jag skulle lätt kunna förnedra mig totalt idag.

Lånelöfte

Idag genomförde jag ett väldigt tungt möte. Idag steg vi in på det bankkontor som för någon tid sedan ledde oss in på en ny väg av vårt gemensamma liv. När dörren öppnades fick jag nästan panikångest. Golvet gick i vågor och rummet krympte; vårt gemensamma liv tog slut.

Men nu sitter jag med ett lånelöfte, ett löfte som ska leda mig in på en annan väg. En väg jag önskar jag fick tjuvkika på, en väg jag hoppas leder mig till något gott. Jag är förtjänt av något gott men jag kan inte ligga och vänta på att något gott ska trilla i min famn. Nä, jag måste agera för att få det goda som gör mig lycklig igen.

Igår kastades hårda ord mellan de två väggarna i det rum vi satt. Just då kändes det för båda parter som om det var helt rätt att såra. Men de hårda orden förbyttes ganska snabbt mot förstående och lyssnande. Orden "förlåt" och "jag menade inte så" togs emot och accepterades. Jag gick till sängs utan ilska och bitterhet men dock med en sorgsen tanke; Vad långt vi har kommit och vad tragiskt att allt är slut.

När hemma inte känns bäst

Helgen är över och för första gången någonsin tycker jag det är skönt. Äntligen får jag lämna misären och tänka på annat. Jag kan även sitta kvar länge på jobbet då det inte är jag som hämtar på dagis. Jag behöver inte komma hem och må dåligt. Att bo ihop med någon man inte får älska är tungt och tillslut blir inte hemmet ett tryggt ställe som ger energi. Nä, det slukar energi istället.

Helgen har dock haft sina ljusglimtar. Lördagen med Milla var stundvis fin men dock försvann den strålande solen när jag gick på husvisningar jag inte ville gå på. På lördagskvällen besökte jag Sara m. familj och det gav enormt mycket. God mat och otroligt gott sällskap. Väl hemma försökte jag förklara men det jag sa bara misstolkades. Tömd gick jag upp till Moa och snosade på henne tills jag somnade.

Idag inledde jag dagen men en efterlängtad fika med Johanna vilket även det var upplyftande. Jag har även tagit mig igenom två visningar av objekt som inte gav mig något. Till middagen slog det mig att Martins liv går vidare medan mitt står still. En tanke som gjorde ont. Jag måste hitta någonstans att bo! Det här funkar verkligen inte.

05.00

Har varit uppe tidigt. Det gick inte att sova, för mycket snurrade i huvudet. Frågor som inte är besvarade, ord jag vill skrika för att såra, helande meningar som kommer lösa alllt. Väldigt många säger att jag kommer att fixa detta och inse att jag Martin inte var meningen. Att framtiden kommer att vara ljusare än någonsinn och jag lycklig utan Martin. Vet ni? Tänk om det var så att Martin var den enda som fanns för mig, som passade mig så perfekt att jag tillsammans med honom blev hel och att vi tillsammans kunde bestiga höga berg. Så har jag nämligen alltid kännt och det känns väldigt förnedrande att tro att det man levt i 13 år är tok fel.

Dipp

Jag försökte verkligen få detta till en hyfsad dag men sen blev allt bara fel.

Efter dagishämtning var barnen och jag ute. Vi studsade och busade. Sakta började hjärnan slappna av och muren vittra sönder. När Moa på sitt underbara sätt sa:

- När pappa kommer hem kan vi busa alla fyra och vet du mamma!?!
- Nä vännen
- Jag gillar när vi allihopa har så skoj och leker tillsammans

dog jag

Svarens bok

Idag såg jag Svarens bok av Carol Bolt i min skrivbordslåda. Jag ställde två frågor och fick svaren:

Definitivt & Fullfölj dina goda intentioner

Trots min tvivlan att boken har alla svar drog jag en lättnads suck. Kanske löjligt men ack så sant.

TokMoa & Surkorven

Moa och Milla sitter i bilen på väg hem från dagis. Milla är sur och slänger både gocka (docka) och vantar omkring sig. När hon har slängt färdigt börjar hon gnälla över att hon inte når tingen som hon nyss har hivat all världens väg. Moa som är världens snällaste storasyster plockar upp det hon når för att sedan ge sakerna till Milla. Surkorven hivar genast iväg allt och börjar gnälla igen. Moa lessnar och säger uppgivet:

- Nä vet du vad Milla; Du får faktiskt skylla dig själv!

Jag frustar och fräser i förarsätet för att inte utbrista i gapskratt.
Det är tur att jag har mina två solstrålar som får mig att skratta.

_____________

För en stund sen fick jag ett samtal om att jag skulle ut till parkeringen. Där står vår alltiallo med en verktygslåda full med verktyg. Allt till mig! Fantastiska människor gör mig lycklig

Vill inte

Jag vill inte må dåligt mer, jag måste försöka komma upp till ytan. Bara att gå in på den här sidan gör mig deprimerad. Måste försöka få till några positiva ord.

Jag har två fantastiska tjejer som förgyller hela mitt liv och ger mig lust att leva. Två solstrålar som jag älskar mer än allt annat! Jag har en stöttande och go familj som på avstånd ger mig ork att fortsätta. Fina riktigt nära vänner och många, många nära som även de ger mig ork och styrka. Så mitt pussel är egentligen inte tomt, det är bara en liten bit som saknas. Den biten sitter mitt i hjärtat men kommer säkerligen att läka om ett tag.

Jag försöker att välja lyckan!

Plågar mig själv

Satt just och kollade på våra bröllopsbilder.
Ont i hjärtat
Varför plågar jag mig själv?

Stopp

Det är stopp, alla vägar är stängda. Alla vägar utom en som leder mig in på en väg jag inte vill gå. Men jag är så illa tvungen att gå just den vidriga vägen. Dels för att jag inte orkar eller mäktar stanna kvar i misär men även för att jag inte erbjuds något annat.

Jag har bönat, bett och förnedrat mig själv. Jag orkar inte mer. Även jag måste få leva, ta syrerika andetag och möjlighet att få resa mig upp. Känslan av förnedring och att vara patetisk är hemsk och den vill jag inte uppleva mer. Jag har krälat nog!

Nu måste jag bara bort, bort från det som gör mig ont och det som gör mig till något jag inte vill vara. Fan ta det här!

Stängt

Under hela den här tiden har jag mött stängda dörrar. Inga samtal/erbjudanden/försök har lett mig någonstans. Det är så enormt frustrerande! Stängda dörrar och noll möjlighet till föränding är nedbrytande, det smular hjärtat till pulver.

Ord

Tänk att ord kan göra så förbannat ont!

Helg?

Jag har inte riktigt kunna ta helg, det är för mycket som snurrar i mitt huvud. Frågor jag vill ha besvarade, funderingar som jag vill dryfta, tankar som blir större än vad de egentligen borde och ord som har etsat sig fast i mitt hjärta.

Jag tänker mycket på att jag ska välja lycka men just nu vet jag inte riktigt vad lycka innebär för mig. Det jag vet är att jag är lycklig med Martin men just nu är jag verkligen inte lycklig trots att Martin finns i min närhet.

Dagen idag har varit konstigt ledig. De enda som har agerat och levt som vanligt är Moa och Milla. Jag har tolkat, auskulterat och velat fråga/dryfta. Martin är inte Martin utan någon jag inte riktigt känner igen. Men jag vet att detta även är svårt för honom. Det kan inte vara lätt att behöva vara nära någon man egentligen vill klara sig utan. Det kan inte heller vara lätt att umgås med någon man inte har de rätta känslorna för. Detta skriver jag utan ironi eller ilska, jag bara konstaterar och förstår. Jag har släppt varenda mur och hinder för att blotta mig själv. Jag kan bara önska att jag även fick se det hända.

Samtal

Jag lever och tar en stund i taget. Små, små microsekunder hinner ibland passera utan att jag har tänkt mörkt och eländigt. Mitt i allt elände är jag dock lyckligt lottad då jag har en hel hög med fantastiska vänner som lämnar små avtryck. Jag känner mig dock inte riktigt som en sådan bra vän när jag inte retunerar mina hälsningar. Men jag tror de förstår. Det är rätt lustigt vad lätt man glömmer bort att denna blogg läses av så många. Jag ser den inte som ett fönster ut. Nej, för mig är det en ventil och inget annat.

Martin och jag pratar en stund varje dag. Vi går igenom allt som hänt och hur vi borde ha gjort annorlunda. Vi är rörande överrens om vad som har gått fel men har dock en olik syn på hur framtiden ser ut. Idag bestämde vi att vi ska ta helg, båda två behöver helg.

Jag har varit hos min psykolog och det känns bra. Förhoppningsvis förstår hon mig bättre nästa gång. Det var svårt att prata och bena ut begreppen. Många tider är inbokade och jag ser faktiskt fram emot dessa.

Jag har tillsammans med en kär väns man kollat på ett rosa hus, ett rosa supergulligt hus. Där kan jag tänka mig att bo men inte ensam. Visningen var psykiskt utmattande och vännens man var rar. Tårarna brände, kroppen skakade och i huvudet ekade orden; DET HÄR ÄR FEL!!

Tid

Det sägs att tiden läker alla sår. Jag hittar dock inte tiden på hyllorna när jag letar på apoteket. Var är tiden som ska läka alla mina sår? Jag behöver den, jag längtar efter tiden och dess helande krafter.

I morgon ska jag till psykologen. Hon kanske kan hjälpa mig att hitta lyckan igen?

Tungt

Idag är det en tungt tisdag och en gråtmild dimma har täckt mina ögon. Fasaden har varit så otroligt jobbig att hålla.

Jag har grävt ned mig i arbete men jobbet som utförs är inte bra.

Bit för bit

Jag har börjat limma, limma ihop mig själv. Bit för bit hittar sin originalplats. Det går sakta och fogarna är sköra. Ibland lossnar en bit som precis är dit satt och med stor möda limmas den på igen.

Nej, jag är inget offer. Känslor är känslor och de kan ingen råda över. I mitt huvud snurrar just nu fortfarande tanken; "Kan lycka vara ett val?"

Idag är det inte lika tungt. Jag har fantastiskt många fina vänner och bekanta som jag vet finns och som jag så småningom kommer att kontakta. Jag ska bara limma lite till.

Kan lycka vara ett val?

Jag befinner mig i en svart seg sörja som sakta drar mig ned. Ned till total förnedring och utplåning av min självkänsla. Denna svarta sörja är inte skapad av Martin. Nej, den har funnits under en längre stund, Martins agerande har bara påskyndat processen. Taskig timning? Ja, definitivt!

Under dessa hemska veckorna har jag varit ett offer. Ett offer för Martin och hans agerande. Mina tankar om mig själv är och har inte varit höga. Många mörka tankar om total utplåning av mitt ego har snurrat som en seg svart sörja.

Jag har satt händerna för ögonen för att slippa se, jag har satt händerna för öronen för att inte höra och jag har slutligen satt händerna för munnen för att slippa tala. Jag har levt i en förnekelse under denna svarta tid.

För mycket har hänt under denna korta tid som har varit efter det då blixten slog ned från en klar himmel. För mycket för att jag ska haft möjlighet att processa, bearbeta och ta mig över. Det är fortfarande för mycket och jag har svårt att sluta mina ögon. För när jag sluter mina ögon snurrar verkligheten för fort och panikångesten är nära.

Denna söndag har varit tung och är fortfarande tung. En fin pratstund med Sara hjälpte för en stund men så fort jag klev in genom dörren slog verkligheten till igen. Den slog till med en sådan kraft att andan gick ur mig. Jag satt i trappen tills det att ryggen och rumpan domnade av. Inte ens Millas gråt fick mig att ändra ställning. Till slut kom jag upp och med stor möda lyckades jag natta Milla. Då såg jag boken, boken som jag aldrig har kunnat läsa färdigt.

"Att välja glädje" av Kay Pollak hånade min olycka. Jag tänkte slänga den i väggen men slog istället upp en sida:

Lycka är ett val

Är det så enkelt?
Jag har funderat på det, jag har uttalat det tyst för mig själv.
Kan jag välja lycka nu?
Jag ska fundera en stund till......

Höga berg och djupa dalar

Känslorna rusar i kroppen. Jag är arg så jag skakar men så fort någon rör vid mig eller säger något fint brister jag ut i tårar.

Allt jag vill ha svar på är HUR!
Hur kan någon jag älskar så högt och innerligt göra mig så illa?

Förtvivlan

Jag har tvekat länge i huruvida jag ska skriva detta eller låta bli. Men eftersom det som hänt är en sådan stor del av mitt liv går det inte att dölja.

Martin har lämnat mig. Han älskar mig inte längre. Jag är förtvivlad, förkrossad och helt förstörd. Hela min värld har rasat samman och jag vet inte hur jag ska komma vidare. Jag kan inte sova, inte äta och inte andas. Jag har blivit tvingad att sluta älska, tvingad att bara få krama mina älskade töser varannan vecka, tvingad att leta efter ett nytt ställe där jag ska bo, tvingad att se Moa och Milla förtvivlade. Usch, jag kan inte ens tänka detta utan att bli helt kall och känna mig död. Det känns som livet har stannat och jag hittar inte kraft till att gå vidare. Bara för några veckor såg jag på Martin och tänkte att jag hade haft en sådan enorm tur som hittat honom. Helt bisarrt. Jag hatar honom för det han har gjort samtidigt som jag älskar honom. Bisarrt även det.

Jag har så ont......

Luleå

Är framme och det känns lugnt och ledigt
Vi körde hit på 8,5 h, vilket nästan är rekord med två barn. 05.00 landade vi i Sunderbyn och hamnade direkt i säng. Nu har vi ätit lunch och snart ska jag och mamma åka på affärer medan Martin tar tjejerna till Rutvik

Vår

Solen lyser ute och vädret är riktigt härligt. Jag är nyklippt och ser inte längre ut som en boll i huvudet. Skönt

Och nej, det är inte bra. Det är värre än sämst just nu men jag orkar verkligen inte gå in på allt som händer och sker. Allt jag kan säga är att livet inte är speciellt ljust nu. Under de senaste två veckorna har så mkt hänt som jag inte har kontroll över. Enormt mycket har kommit upp till ytan och måste processas. Jag har hatat, älskat, sörjt, grinat och skrikit utan verkan och mål. Tydligt är i alla fall att jag under en lång tid inte mått bra, jag är inne i en otroligt negativ spiral med perfektion som syfte. Nåväl, mycket har hänt och inget är utrett. Tyvärr ligger inte allt i mina händer. Har jag fått hjälp? Ja, hjälp är på väg i och med ett enormt tungt telefonsamtal.

Idag är det dock fredag och i natt åker vi till Luleå. Jag, vi, ska få lite semester. En semester som förhoppningsvis innehåller lite ro och svar på frågor som ställs om och om igen.

Jag vet att ni finns där ute och jag känner mig så hemsk när jag inte hör av mig men det är så svårt att förklara, att berätta är som att bekräfta.

Jag har skrattat

Tre elever sätter sig för att snacka lite med mig.

- Du Lisa, det här är kanske en ofin fråga att häva ur sig......
- Men har du sovit dåligt i natt?
- Vad då?
- Ser jag sliten ut?
Tystnad och två röda kinder
- Jaaaa

Hahahaha.........

1/4

Det är idag man ska skämta och säga att allt bara var på skoj. Kom igen.....säg det då!

Idag vill jag skratta och vara lycklig, jag vill ha en bra dag.

Ja, men det här var ju ett klockrent inlägg, sorry