Sol

Hela helgen har solen stått högt och slickat våra kroppar med härliga varma strålar. Jag har njutit och mått bra. Jag älskar verkligen sommaren!

Helgen har varit intensiv, intensiv men skön. Lördagen inleddes med dagisutflykt till ett museum fyllt med gamla traktorer. Moa och Milla hade skoj och klättrade som bara tusan på oljiga ting. Sen åkte vi hem och myste innan Härliga Sara kom med sina två små. De två skulle få vara med mig medan Sara skulle förlusta sig på den stora invigningen av den enorma arenan. Innan hon åkte hann vi dock med middag och ett glas vin samt lite välbehövlig skvaller. Det var lite meck att få fyra barn att somna men som den supermamma jag är så lyckades jag i alla fall tillslut *ler*. Sara kom hem till ett sovande hus.

Idag åt Sara och jag morsdagsfrukost för att sedan gå ut i solen och se på när fyra väldigt trötta barn (jag fick dem att sova men det blev seeeeent) gå på sinande reservkraft. Vi sa hej då vid lunch och tog vårt pick och pack till stora staden. Moa hade fått en klättersele som skulle invigas.

Nu ska jag ringa min älskade mamma

Skrivkramp

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, har en massa som vill ut men allt lämpar sig inte här. Nåväl

Igår hade jag det bra med två härliga S på lunchen, sushilunch...mums. Härligheten fortsatte på eftermiddagen men en shoppingtur. På kvällen tog jag på mig löparkläderna och sprang, sprang bort en massa tankar. Tyvärr stannade inte tankarna i löparspåret utan hängde med hem.

Idag är jag nyfrissad och är nöjd. Borde vara glad och sprallig men känner bara frustration. Frustration över att inte veta.

Mörk tisdag

Idag ska jag gå på den sista begravningen.
Det är en grå och tung tisdag.

Svårt

Det är svårt när jag lever fullt ut, inte tänker på faror eller risker men inte möts med samma tänk och förhållningssätt.

Bräcklig lycka?

Det lyckliga tiden fortsätter och jag lever mitt liv fullt ut. Inget att ångra och inga hinder, bara en massa skratt och fina stunder. Vem vet hur morgondagen ser ut?

Dagen idag har spenderats på ett äventyrsbad i den stora staden och där har det lekts och busat. Moa har blivit en fena på att simma och tar sig oftast fram. Det kanske inte är ett korekt simsätt men vem bryr sig, hon flyter och det är väldigt bra. Milla gick och skrek: DADA exakt hela tiden med undantag av de gånger hon fick kallsupar. Mantrat DADA har sedan fortsatt hela dagen.

Väl hemma gick vi tjejer ut och cyklade i regnvädret som övergick till solsken. Det var supermysigt! När magarna skrek efter mat drogs grillen fram. Färska majskolvar och kött serverades. Vid kaffet tyckte jag att vi minsann var värd lite Ben & Jerry glass så vi tog pick och pack till affären för inhandling av en liten glassbägare och blev 45 kr fattigare. Sen styrde vi kosan mot stranden och satt njöt med varsin sked. Moa badade sedan fötterna och plockade vackra stenar medan Milla gick och skrek DADA och ville i. Moa tycks ha ärvt stenplockargenen av mig....haha.

Nu ligger Milla och sover och Moa är på god väg att slockna. Jag tror minsann jag ska lägga mig framför teven och njuta av att jag är ledig ännu en dag.

Ditt och datt

Igår hade jag en bra dag, en skön och härlig dag. En dag där tankarna inte snurrade exakt hela tiden, en stund där jag bara levde just i stunden och inte bekymrade mig för vad som skulle ske. Jag skrattade och skrattet var ärligt och äkta.

På förmiddagen snörde jag på mig mina löparskor och åkte till ett spår i närheten. Jag hade inte tänkt springa så långt men ödet ville annorlunda. Tre varv skulle enligt mina uträkningar vara 7,5 km. På det tredje varvet tyckte jag det gick så sjukt tungt. Benen kändes som bly och andningen kom stötvis. Jag började fundera på hur vältränad jag egentligen var och insåg att det var lång väg tills jag var i form. När jag var framme vid bilen hade jag varit ute i en timme och jag fick nästan panik. Hur kunde 7, 5 km ta så lång tid? Lite senare på dagen fick jag reda på att ett varv inte var 2,5 km utan 4 km. Så jag hade alltså gjort totalt 1,2 mil!

Efter en lång skön dusch for jag till S och K tillsammans med S för att planera lite toasteri. Det är ju nämligen så att jag och S har fått den ärofyllda uppgiften att vara toastmadames på deras bröllop. Så himla roligt! Det kommer bli en fin och rolig dag.

Dagen avslutades med cirkus, kanske inte världens bästa cirkus men Moa och Milla tyckte det var skoj. Moas ögon var klotrunda och Milla klappade händerna exakt hela tiden. Jag trivdes tillsammans med mina fina barn.

Idag vet jag inte riktigt vad vi ska göra, jag vet att jag har galet ont i benen. Kanske åker vi till friluftsområdet och mata lite djur eller så åker vi till stan och handlar lite. Ikväll ska Moa och jag äta chips, det har jag lovat. Just nu hade jag önskat att jag hade en badenbaden ute på gräsmattan. Solen lyser inbjudande.

Annars vet jag varken ut eller in och jag brottas med en ny känsla som jag aldrig någonsin har haft. Svartsjuka, en grym, hemsk och energikrävande tingest som jag har varit förskonad från fram tills nu.

Regning tisdag

Vädret har varit likvärdigt med dagens innehåll, tvärr.

Idag begravdes den första unga kille som förolyckades under valborgsnatten. En tung och påfrestande tillställning. Kyrkan var full till sista plats, full av unga människor. Den enda gång en kyrka ska vara full av ungdomar är när någon konfimeras eller döps. Vid en begravning ska endast gamlingar med rullatorer finnas. Längst fram stod kistan och på kistan stod ett foto, en bild av en levnadsglad och sprallig kille som knappt hade fått starta sitt liv. Vilket slöseri!

Privat står jag vid ett vägskäl, vid ett vägskäl utan fordon. Jag inväntar lift och jag vet inte riktigt åt vilket håll liften tar mig. Jag har stått här ganska länge nu och jag börjar så sakta misströsta. Kan det vara så att jag staplandes måste gå till fots?

....

When you try your best but you don't succeed
When you get what you want but not what you need
When you feel so tired but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you cannot replace
When you love someone but it goes to waste
COULD IT BE WORSE?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream down your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down your face
And I

Tears stream down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down your face
And I

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you.

När allt är som vanligt

Det är svårt och det är tungt att inse att allt är som vanligt men ändå inte. Ett leende, en blick, ett vänligt ord som inte betyder något men för mig massor. Jag ser inte skillnaden, nyansen är som förr och värmen slår hårt mot mitt hjärta. Mitt hjärta som är så skört och när som helst kommer att brista i tusen små bitar.

Jag var på väg men vände om då det helt plötsligt kändes mindre dåligt. Jag borde aldrig ha vänt om för att se vad som kunde ske. För det som skedde var att jag återigen blev sårad. Att förstå att det som fanns och finns inte är värt en chans känns som ett hån. Ett hån mot mig, ett hån mot oss och en svart framtid.

I varje ord och mening ser jag en ljus framtid men i varje handling ser jag en dyster verklighet. I varje ord och mening hör jag om en dyster framtid men i varje handling ser jag en ljus framtid.
Varför är inte orden och handlingen densamma?

Ont

Jag gick på det och nu gör det så jävla ont.
Varför lät jag mig luras?

Underbart

Det är nu som livet är mitt
jag har fått en stund här på jorden
och min längtan har fört mig hit
det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
min förtröstan långt bortom orden
som har visat en liten bit
av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
ska jag leva som jag vill
jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
jag har bara låtit det sova
kanske jag hade jag inget val
bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
kunna vara stark och fri
se hur natten går mot dag

Jag är här och mitt liv är bara mitt
och den himmel jag trodde fanns
ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv

Utgång

Igår hade jag kul, så sjukt kul!
Idag har jag ont i huvudet men jag när jag tänker på hur roligt jag hade ler jag. Fina underbara vänner.
Mera!

Tankevurpa

Carpe Diem
Jag vet vad det betyder och innebär men jag kan inte se det. Fånga dagen, njut av stunden, lev lyckligt, ta dagen som den kommer.....en massa ord jag egentligen inte kan greppa.

Jag kan inte njuta av stunden, jag kan inte leva i nuet. Jag planerar ständigt och upplever konstant en inre stress av allt som behöver göras. För om jag inte gör det så kommer tillvaron att rasa ihop. Jag måste ligga tio steg fram, vara strukturerad och klara av alla hinder. Den inre stressen har blvit så stor och tar så mycket energi att hela jag är slut.

Jag vill njuta av dagen, jag vill vara spontan....jag vill vara lycklig! Jag vill kunna skita i att ta med allt som ska upp till övervåningen när jag ska på toa, jag vill prioritera Moa och Milla istället för tvätten, jag vill kunna välja glädjen när jag kommer hem till ett kaos, jag vill inte ha känslan att det är jag som är den enda som kan utföra vissa saker. Jag vill kunna ligga i soffan en hel lördag och se på eländet med ett leende.

Med små små, pyttesmå, steg vandrar jag vägen åt Carpe Diem

14 dagar

Äntligen får jag helg och två dagar ledigt! Jag har jobbat i 14 dagar utan stopp och är slut, knäckt och sliten. Har smuttat på ett glas vin och grillat gott kött. Nu ska jag lägga mig framför teven och se när Tre Kronor åker på stor däng i hockey.

I morgon är det utgång i den större staden och jag ser verkligen fram emot det. Det ska bli så himla roligt!

Tankar

Tänk vad skönt om jag inte styrdes av mina tankar. Just nu lever jag i ömsom sol och ömsom regn beroende på vissa omständigheter. Nåväl.....

Var på party igår, inte alkoholparty utan barnklädesparty. Väldigt trevligt att få göra något annat och träffa fina människor.

Står pall

Ja, jag står pall men visst har det hänt sjukt mycket på för kort tid. Men på något sätt så står jag pall, livet går vidare. Jag hämtar energi från de ljuspunkter som faktiskt finns. Mina två underbara töser ger mig enorm kraft. Bara att komma hem och snosa på deras huvuden ger mig ork att stå emot vad som helst. Deras skratt tinar upp hela mig. Mammas små meddelande och peppande samtal får mig att samla mig. Saras lyssnande öra ger mig en ventil och hennes ord stärker mig. Sandra, Karin, Johanna *2, Linda, Anna, Therese, Katarina, Frida, Carro, Lena, Jenny, Maria och en hel drös med andra lämnar meddelande som ger mig kraft. Jag har så många runt omkring mig som vill mig gott och på så sätt blir ljuspunkter. Martin och jag har bra samtal som ger mig både sorg och lycka. Men jag väljer att bara se lyckan och på så sätt orkar jag.

Livet är inte så illa.

Minnesdag

Idag kommer vi ha en minnesdag för de två elever som så tragiskt förolyckades på Valborgsnatten. Krisgrupper från två olika kommuner ska hjälpa oss att hålla koll på alla våra elever och deras känslor. Jag kan inte säga att jag har full koll men jag har i alla fall många vägar täckta med skydd.

Arbetsveckan har varit lång och jag skulle verkligen behöva lite ledig tid. Lite ledig tid för reflektion och vila. Mycket har hänt under en kort tid och under denna helg var det som om allt hände på en endaste gång. Men gårdagen var trots allt helt ok på alla plan och nivåer. Gårdagen gav mig lite lugn, lite förståelse och massa prat.

Idag startar även budgivningen på det rosa huset.

Var?

Var är han som erövrade mitt hjärta?
Var är han som var vänligheten själv?
Var är han som var ärlig och inte förde mig bakom ljuset?
Var är han som brydde sig om mig?
Var är han som har stått vid min sida i 13 år?
Var är han som trodde på oss?

Vem sitter mitt emot mig vid bordet?

Sorg

Alla mina bekymmer känns helt plötsligt små och löjliga. Små och löjliga då andras är så stora och hemska.

Natten mellan Valborg och första maj körde två av våra elever ihjäl sig. Utan körkort och berusade satte de sig i en bil de inte ägde och mötte döden. Vi har haft fullt pådrag sen igår och jag är trött, ledsen och psykiskt utmattad.

Mina bekymmer är små i relation till elevernas föräldrars, partners och vänners förtvivlan över att de inte finns mer.

En helt vanlig fredag

Fast ändå inte då den är röd och på så vis ledig.

Natten har varit allt annat än lugn. Milla har haft så sjukt ont i magen och inte kommit till ro. Det har varit väldigt synd om henne. Alla vi tre tjejer sov tillsammans och stundvis var det så himla mysigt.

Ute skiner solen och vi ska snart in till stora staden. Martin ska ta tjejerna till lekparken och jag ska handla kläder. Det är en lång helg och jag känner att jag måste ha något att sysselsätta mig med för annars kommer det bli en lång mkt jobbig helg.

Nu ska jag mysa lite med Milla