Men jag försöker, jag försöker dagligen att se livet från en annorlunda vinkel. Jag försöker se livet som något ljust och fridfullt men solen går aldrig ur moln. Molen har funnits där så länge nu, sedan i mars.
Jag vet att jag måste börja leva mitt liv, leva det själv. Men det är så svårt när jag inte riktigt vet var mitt liv börjar och vad det innehåller. Mitt är så diffust och insnärjt med hans. Men nu är han borta och jag står kvar, står kvar med vad? Vem är jag och vad innehåller mitt liv? Det känns som om jag inte riktigt tillåts ta reda på vad som är mitt. Det är så mycket som ska göras, fixas och donas innan jag kan sätta mig ned och fundera. Livet har forsatt att gå i hundraåttio men min hjärna står still samtidigt som hjärtat har slutat slå.
Kvar står jag här nu med brustet hjärta, felaktiga tankemönster, ett hus och två barn. Mitt hjärta är så skört och ärligt vet jag inte om jag kommer att få ihop alla bitar. Det har gått sönder så många gånger under en intensiv period. Jag är rädd att bitar saknas. Tankemönstret skapar demoner och panik. Så mycket är uttalat, så hårda ord är sagda att jag inte vet upp från ned. Ord har fastnat hos mig, ord som gör mig till liten. Jag har tagit åt mig och har fått ett själviskt beteende. Huset äger jag från och med igår men jag vet inte om det var rätt beslut. Det är så många beslut som ska tas och jag orkar inte. Jag vill ha någon som säger; Gör så här! Den största anledningen till att jag behöll huset var att jag inte orkade ta tag i en flytt. Sen finns fler orsaker. Orsaker som att jag villl att barnen ska vara skrivna hos mig och att jag vill att detta fortfarande ska vara deras hem. Att det andra hemmet ska vara pappas lägenhet. Just nu vet jag inte om det var rätt orsaker att grunda beslutet på. Men nu sitter jag här. Jag sitter här med krav på höga månadskostnader, krav på underhåll, krav på försäkringar. Alla drar och sliter i mig...."låna här", " försäkra här". Sluta slit! Min två trollungar borde vara de jag skulle sakna allra mest, men tyvärr är det inte så. Jag saknar inte de två oskyldiga och underbara töserna mest. Nej, jag saknar han mest. Så jävla tragiskt!
Idag skrev jag nya ord för mitt nya liv:
Lyckan är ett val
- Kom ihåg att du är viktig
- Njut av barnen
- Njut av livet
- Sysselsätt dig
- Ring vänner
- Ät bra
- Täna
- Ring endast om det handlar om barnen
Tyvärr var skrivaren inte ihop med datorn så jag fick inte ut dokumentet. Jag försökte själv men jag kan inte. Den enda som kan är han. Men jag kan inte ringa, jag orkar inte höra hans röst. Rösten gör så ont. Rösten tillhör någon som fanns där för mig. Och just nu när jag som mest behöver rösten, behöver den för att komma till ytan, då finns den inte. Ironiskt!
Inlägg
