Jag har en liten talang, en egenskap som inte alltid är bra. Den här lilla förmågan kan sätta mig i prekära situationer, speciellt då när ingen annan har sett det jag har skådat.
Jag har förmågan att väldigt snabbt läsa av människor. Genom ett handslag, en blick eller ett ord har jag gjort mig en uppfattning om hur denna person är. En uppfattning som till 99% stämmer. Först trodde jag att det bara handlade om fördomar, avundsjuka eller bara vanlig svensk jantelag. Men genom åren har jag dock insett att jag har en extra känslig yttre sfär som uppfattar minsta lilla avvikelse.
Tidigt kan jag lukta mig till trubbel men när ingen annan känt samma doft kan jag inte dryfta mina tankar. Martin är dock ett undantag. Till honom kan jag säga: "Det är något som inte stämmer", "Detta kommer inte bli bra", "SOS SOS SOS". Martin förstår och vet att jag väldigt ofta har rätt. Han litar till min instinkt.
Min talang har utvecklas under de senaste fyra åren genom det flertalet idioter jag har stött på. Många gånger har jag känt av larmsignalerna men ignorerat dem vilket har lett till en knepig tillvaro för mig. Min känsla har utvecklas och jag har lärt mig ta signalerna på allvar.
För att jag ska funka och att mitt liv ska vara i harmoni måste använda mig av raka puckar. Jag får eksem av lögner, falskspel och annat trams. Mina ögon ser rakt igenom en sanning med modifikation. Jag tycker det är så väldigt pinsamt att sitta och titta på folk som inte berättar sanningen. Speciellt när sanningen alltid kommer fram. Nu menar jag självklart inte en försköning av en händelse eller en vit liten lögn om huruvida någon är snygg i sin nya frisyr eller inte.
Ganska nyligen har jag även upptäckt en annan liten egenskap jag har. På något fantastiskt sätt får jag människor att öppna sig för mig. Jag kan genom att presentera mig få någon att berätta hela deras livshistoria. Mina förra grannar berättade, under den första kvarten vi samtalade, om äktenskapsproblem, otrohet och livssituation. En fd. anställd drog hela sin sons sjukdomsregister medan vi åt lunch tillsammans för första gången. Jag, Lisa, slasktratten. Det värsta är dock: Jag vill inte veta! Vad har jag för utbyte av denna information när jag redan har gjort mig en uppfattning om att vi aldrig någonsin kommer att bli bekant eller vänner? Varför ska jag sitta och lyssna på detta?
De flesta gillar att prata med mig, dryfta sina problem och kanske få hjälp med en lösning. Men väldigt få lyssnar på vad jag säger, hjälper mig att lösa mina problem. Tro nu inte att jag känner mig orättvist behandlad eller otacksam. Jag har mina nära och kära som jag vet finns för mig.
Tack vare mina talanger vänder jag ryggen åt en del människor. Jag vänder mig om för att jag inte orkar interagera. Jag orkar verkligen inte ödsla energi på människor jag vet är trubbel, ljuger eller kör med falskspel. Dessa får inte ta min värdefulla energi. Tyvärr kan jag upplevas som orättvis när ingen annan har upplevt det jag redan vet men så småningom klarnar det. Ljuset går upp och alla sprickor syns tydligt.
Avslutningsvis vill jag säga att jag är medveten att människor kan förändras och när detta sker är jag snabbt fram och ger dem en andra chans. Men jag ger ingen två andrachanser!
...hepp
Inlägg
