Känslan av trötthet kommer över mig som ett slag över näsan. Känslan är smärtsam, det kryper i hela kroppen och jag vill egentligen bara luta huvudet mot bordet och somna. Ögonen klibbar ihop och nacken agerar som en blöt slemmig godisrått. Det han där frammet säger är säkerligen sueprintressant men jag kan inte koncentrera mig. Jag måste bara ut, UT och få frisk luft. Kanske kan jag luta huvudet mot en stol? Nej, stolsryggen är för låg. Snälla; allt jag vill är att slumra till och få bort udden på tröttheten. Hur kommer det sig att jag är så trött? Jag gick ju inte och la mig så sent och jag sov nog ganska så bra. Eller var det kanske så att jag vaknade ganska många gånger. Det tog dessutom på kraften att köra bilen hit. Jag pillar sönder nagelbanden och spärrar upp ögonen, allt för att hålls mig vaken men inget fungerar. Gruset svider i ögonen och jag kommer att somna över datorn för att sedan dra en lätt snark som hela gruppen kommer att skrattar åt. Min värsta mardröm kommer ikapp mig, i kapp precis på min födelsedag.
Äntligen!
Äntligen yttras orden: FIKA
Hurra, jag kunde hålla mig vaken och känslan av panik minskar markant.
Men, varför slutar han inte prata?
Drömde jag? Var det bara en slummerdröm, å snälla, snälla, låt det inte bara vara en dröm.
Jag rycker till av det porlande skrattet som fyller föreläsningssalen. Skrattar man åt mig? Drog jag en snarkning? Å, vilken lättand, man skrattade åt föreläsarens skämt. Kunde han verkligen skämta, han såg ju så torr och tråkig ut.
Den hetsätna chokladkakan ligger som en kladdig deg längst ned i magsäcken. Kaffet flyter omkring i ådrorna samtidigt som jag småstudsar på stället. Jag klappar mig på kinderna precis som Kajsa Bergqvist just vid sina hopp.
Var är kaffekicken?
Sista passet för idag; ”Styrning och utvärdering av skolan”. Klockorna står stilla och luften är slut.
Inlägg
