Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Mitt liv har absolut inte blivit som jag hade tänkt mig. Den verklighet jag nu lever i har aldrig existerat i min plan för mitt liv. Jag säger inte att livet jag nu lever är dåligt utan det är bara oplanerat.
M lämnade mig
M lämnade mig för att han inte längre ville vara gift med mig. Jag blev övergiven och lämnad. Kvar finns två Troll som genom utsende, minspel eller beteende konstant påminner mig om M. Vi kommer aldrig mer vara den familj jag trodde ödet hade lett in mig på. I det liv jag hade planerat för existerade kärnfamiljen som jag var en del av. Och i några år fick jag uppleva just det. Vi skrattade, lekte och diskuterade. Och just det kommer vi aldrig mer att göra. Jag kommer aldrig mer ta hand om barnen tillsammans med deras pappa. Vi blir aldrig mer en familj.
Ofta har jag frågat mig vad som har varit svårast. Att bit för bit montera ned den kärlek jag kände just för M? Att sudda ut hans beröring ur minnet? Att lära hjärtat att inte slå kullerbyttor så fort jag hör hans röst? Eller att acceptera att vår lilla familj är sönderslagen för alltid? Allt detta har vissa dagar varit nästintill smärtsamt omöjligt men inte det absolut svåraste. Det absolut svåraste är att möjligheten till ett ärligt avslut inte har funnits. Alla spelkort har inte varit med och reglerna har varit gömda. För att kunna förstå krävs det att bli insläppt.
Det har gått två år sedan vi satt där vid köksbordet och paniken rev i min kropp samtidigt som mitt hjärtat smulades sönder. 730 dagar är en lång tid och det tog en lång tid innan mitt liv började stabiliseras. Men just nu, just idag mår jag bra och kan se ljust på framtiden. Jag älskar nog M nu med, men jag är inte besatt av tanken på att älska honom. Nu kan jag se att han kanske inte var den rätte för hela livet. Inte på riktigt. Inte som jag trodde.
Men svårast är fortfarande tanken: "tänk om......" Just den tanken kommer aldrig att försvinna och vissa dagar tar den över hela mitt liv.
Inlägg
