Nytt år

Idag är det nyårsafton och vi har lite av ett "vågavägranyår" firande här hos mina föräldrar. Alla våra gäster har åkt hem innan tolvslaget, mamma och jag toflar omrking i myskläder, Martin är asocial, Moa sover snart men vi har haft trevligt och bra. Vi får se hur många som är vakna på tolvslaget *ler* Ett mycket bra slut på detta pissiga år.

2007 har både varit bra och dåligt. Året inleddes mkt bra med en väldigt efterlängtad graviditet och ett eget hus. Jag kommer faktiskt egentligen inte att klaga över året då det både har varit upp och ned. Det var egentligen bara i slutet som allt helt enkelt spårade ut. En väldigt sjuk Milla, en vidrig bilolycka och en soppa som jag inte ville bli inblandad i men som någon annan tyckte det var ok att bjuda in mig i.

Jag kan dock inte låta bli att känna en stor tacksamhet så här i slutet på 2007.

Martin
Jag är otroligt tacksam över min underbara Martin. Ska jag vara ärlig så förstår jag fortfarande inte hur han har kunnat bli min. Vi är ett grymt team som låter varandra växa till starka utvecklande människor. Min kärlek till honom växer sig starkare för varje hinder vi tar oss över.

Moa och Milla
Två underbara döttrar som jag har fått äran dela mitt liv med. Att föreställa sig livet utan dem finns inte och jag kommer inte ihåg hur livet såg ut innan Moa och Milla. Min kärlek till mina barn är enorm och rosen röd.

Familjen
Jag har världens bästa mamma, pappa och bror. En familj som stöttar och hjälper när livet känns som svårast. Det finns inget jag inte kan få hjälp med. Jag är även tacksam över min ingifta familj som har kommit närmare i och med Mats flytt.

Vänner
Jag har fått äran att lära känna några av världens bästa människor och lyckligtvis har många av dem samlas i området vi bor. Utan mina vänner skulle livet te sig väldigt tomt.


Gott Nytt År

Svårt

Jag har väldigt svårt att släppa bilolyckan och varje gång jag blundar ser jag släpet som far emot oss. Det handlade faktiskt om liv eller död och vi alla fick möjligheten att fortsätta våra liv. Jag är otroligt glad över att både jag och Katarina inte blev paralyserade utan att vi reagerade. Jag är mindre glad över att jag inte hade en endaste tanke på mina älskade barn som satt i bilen. Jag tänkte bara på mig själv.

Enligt polisen, som Staffan har pratat med, så har de aldrig sett en sådan änglavakt. Allt talade för att vi alla skulle vara mos men vi klarade oss. Katarina och Thomas har valt ett väldigt bra ställe för sin sommarstuga, ett ställe där änglar vakar.

Moa har pratat väldigt mycket om vad som hände. Hon pratar om lastbilen som körde på sin mamma så hon slutade andas. Hon bygger lastbilar/polisbilar/brandbilar/ambulanser i lego och kramar sin nalle som hon fick av brandmännen hårt. Jag önskar att även jag kunde leka av mig alla mina känslor.

Allehanda skrev om olyckan men den är lite missvisandes då barnen inte skadades

Jag ORKAR inte mer....

....skrek jag när jag låg i diket. Sen började hela min kropp skaka och rista av hyperventileringen och tårarna.

Allt började på morgonen när vi beslutade att köra till Luleå efter det att vi fick ta hem Milla från sjukhuset. Vi lämnade huset just vid 13.00 och ringde Katarina för att få en bensträkare efter halva vägen. Hon bjöd in oss på fika i hennes och Thomas underbart vackra sommarstuga. Milla hade svårt att komma till ro och fick stanna många gånger längs vägen men runt 20.00 var vi hos Katarina och hennes pappa Staffan. Vi fikade kaffe och kakor och just före nio började vi röra på oss.

För att komma upp på E4:an igen var vi tungen att ta oss upp för en brant backe som inte hade varit några bekymmer om det inte hade blivit blixthalt. Martin fastnade mitt i backen och gled ned i ett dike. Staffan och Katarina kom till vår undsättning men trots fyrhjulsdrivt kunde vi inte bogseras upp. Som tur var fanns en granne med traktor i närheten och efter många om och men kom vi oss upp. Både jag och Katarina skakade när nervositeten gick över i lättnad över att det hade gått vägen. Vi kramade om varandra och sa att vi minsann skulle skratta åt detta om några dagar. Vi var tvungen att packa om lite väskor innan vi kunde köra vidare. Moa underhöll sig själv med en Nalle Puh film och Milla hade lyckligtvis somnat. Helt plötsligt hör jag hur Martin skriker:

- AKTA!!!!

Jag tittar upp och ser hur en långtradare har tappat kontrollen och att hans släp är på väg mot oss. Helt plötsligt ligger jag i diket och känner att jag verkligen inte orkar mer. Jag hör hur Martin skriker mitt namn och jag svarar. Han hittar mig och frågar hur jag mår. Jag känner att jag har ont i ansiktet och bröstkorgen. Helt plötsligt slår det mig: hur mår barnen? Var är Moa och Milla? Jag ser vår bil som verkar vara oskadd och sjunker sedan ned ännu mer i chocken. Någon säger att ambulans är på väg och att jag har blivit träffad av Staffans bil. Helt plötsligt sitter jag i bagageluckan på vår bil och fryser så jag skakar. Mörkret lyses upp av blåa ljus och jag kan verkligen inte sluta gråta. Martins varma armar byts ut mot Staffans trygga famn. Sen ligger jag i ambulansen på en hård bräda och börjar komma till sans. Jag försöker förklara att jag nog inte är så skadad men jag låter nog inte så övertygande. Väl inne på akuten blir jag behandlad som en trauma patient, mina kläder klipps upp och jag får en får skiktröntgen. Allt visar sig vara bra. Jag har fått skrubbsår i ansiktet och en blödning och svullnad över bröstkorgen.

Det som har hänt är att både jag och Katarina har hoppat ned i ett stenigt dike. Katarina ser hur jag hoppar så jag har inte blivit träffad av någon bil. Staffan sitter i sin bil och är på väg ut när det 20 ton tunga släpet träffar hans passagerar sida. Han slungas ut ut bilen och under skyddsräcket. Martin hinner springa undan framför Staffans bil. Katarina blir chockad även hon men hon har grym sinnesnärvaro när hon tar med sig Moa och Milla till en stuga i närheten. Hon var den ende som tänkte på barnen! Staffans klarade sig med en öm höft och ser till att lastbilshauffören ringer efter hjälp och att varningstrianglar sätts ut. Martin tar hand om mig.

Vi måste verkligen tacka vår lyckliga stjärna för; Att ingen blev skadad mer än blåmärken och skrubbsår, att släpet träffade och totaldemolerade Staffans bil för annars hade det träffat vår bil där Milla sov och Moa såg på DVD, att Staffan var på väg ut och att hans bil inte var vänd åt andra hållet, att Katarina och jag reagerade så fort för annars hade vi inte suttit här nu.

Vi fick stanna hos Katarinas föräldrar över natten, vilket var gudomligt skönt. Vi fick chansen att prata av oss och hela familjen fick oss att känna oss välkomna mitt i deras trauma. Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dem.

Jag kan nu konstatera att julen 2007 är den absolut värsta jag har upplevt och det var verkligen inte meningen att vi skulle åka till Luleå.

Permis 2.0

Nixipixi inte fick vi skrivas ut idag men vi fick 6h permis i alla fall.

Igår när vi kom hem skulle man kolla om man kunde byta ventileringspreparat så vi kunde ge Milla det i flytande form hemma. Tyvärr gick det mindre bra och man fick koppla på syrgasen igen. Klarar hon natten utan syrgas skrivs vi troligen ut i morgon.....håll tummen!!! Man vet väl inte riktigt vad Milla har fått. Det kan vara virus, influensa eller förkylningsastma. Vi ska i alla fall vara observant vid nästa förkylning.

Jag har just varit ute och tokgått och ska nu ta en skön välbehövd dusch. Milla ska badas och sen ska vi åka tillbaka.

God fortsättning

Permis

Denna jul blev väl kanske inte vad vi hade tänkt, men iblad blir det bara så.

Just nu är jag och Milla hemma på permis. Milla är egentligen inskriven på barnkliniken men idag på julafton får vi komma hem en stund. I fredagskväll tyckte både jag och Martin att Milla inte var som vanligt så efter lite velande (vill inte bara bli hemskickad med stämpel överbeskyddande föräldrer) åkte jag och Milla in till familjeläkarjouren. Där blev vi genast skickad till barnkliniken i den större staden. När vi kom dit blev vi inlagd i en isoleringssal. Man trodde Milla hade fått RS-virus. Hennes syresättning var dålig och hon blev kopplad till syrgas samtidigt som man ventilerade henne med adrenalin (hm, det hette något som jag nu inte kommer ihåg). Den natten var jag väldigt glad över att vi hade åkt in för Milla var absolut supersjuk. Hon andades tungt, ytligt och väldigt ansträngt. Jag tackade min lyckliga stjärna att vi var övervakade hela tiden.

I lördags (den dagen vi egentligen skulle ha åkt till Luleå) tog man ett RS-virus test som visade negativt. Bra för det betyder att hon kommer att bli friskare snabbt. Vi är fortfarande isolerade så vi inte ska smitta. Milla blev av med syrgasen i morse och man har glest hennes ventileringar till var tredje timme.

Nu ska jag ut och gå lite (är rätt jobbigt att vara instängd i ett litet rum) och sen äta god oxfilé med min familj. Den riktiga julmaten tar vi när vi blir frisk.

Samtal om döden

- Mamma?
- Mmmm
- Har din mormor och morfar dött?
- Ja
- Då är de i himlen och är änglar
- Ja, kanske
- Då får du låna min morfar och mormor
- Vad du är snäll Moa!
- Varför dödde din morfar och mormor?
- Ja du, de blev gamla och sen sjuk
- Är min mormor gammal?
- Jo, men inte så gammal
- Jaha, bara liiiiiite gammal
- Mamma, om jag dödde då gråter du och sen kan jag sitta där uppe (Moa pekar på ett moln) och vinka till dig.
- Jag skulle bli så jätteledsen om du dog
- Fast då kan jag prata med dig
- Fast om du dog Moa skulle du inte finnas mer och då kan man inte prata
- Jo, för vet du......simbas pappa han doggde och han kan prata!
- Jaha (dessa disney filmer....tacka vet jag astrid lindgren)
- Mamma, om jag sprang ut där (Moa pekar mot bilvägen) då dödde jag
- Ja usch vad hemskt det får du inte
- Mamma, när ja kommer hem vill jag ha kall Oboy!

Förkylningen från h*vetet

Stackars lilla Milla, hon har inte fått vara frisk många dagar i sitt liv, typ en sådär 10-15. För någon dag sedan tog jag ned förhöjningen på hennes säng (det är lättare att sova om huvudet är högt vid förkylning) för att sätta upp den i söndags. Hon har fått en superslemmig hosta och det rinner ur näsa, ögon och mun. Jag har gett henne en sup i två kvällar nu bara så att hon inte ska ha så ont i kroppen. Hon till och med ser risig ut. Stackars lilla docka.

I söndags var vi på en julmarknad här i närheten och jösses vilken mysig sådan. Inte en enda ballong-, krydd- eller sockknalle utan bara hemmagjorda saker. Trist nog tog vi inte med oss tillräckligt med kontanter. Det fanns dock en kvinna som sålde supersmaskiga hemmagjorda bakverk och jag frågade henne om hon mot förmodan tog kort. Så klart gjorde hon inte det men hon tyckte att vi kunde handla nu och betala någon annan gång?!? Jag såg nog helt nollad ut av förvåning och stammade fram att vi nog ville göra rätt för oss. Då sa hon att vi kunde ta hennes kontonummer och föra in pengar när vi kom hem. Det lät som en bättre plan och vi tog för oss av läckerbitarna. På vägen hem insåg jag att hon inte hade tagit några uppgifter av oss som garanti. Vi hade kunnat blåsa henne rejält men som de goda medmänniskor vi är så betalade vi självklart.

Jag har hamnat lite av i ett vaccum och känner mig ganska tom. Det är mycket som händer runt omkring mig och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera vissa saker. Det löser sig nog ska ni se.
Nu ska jag sätta mig och sticka färdigt en av julklapparna.

180

Livet rusar i 180 och jag känner mig helt, totalt tom och knäckt. Mina känslor pendlar fortfarande mellan stor sorg och absolut glädje. Jag har fått magkatarr och spänningshuvudvärk. Egentligen borde jag bara helt enkelt vara glad och njuta av det enorma jobb jag har gjort. Trist nog blir det en omöjlighet då glädjen grumlas av de konflikter jag dagligen har med min "partner in crime" (inte Martin). Jag har ingen aning om var sjutton jag har henne och vad hon vill, allt jag vet är att hon slukar min energi. Hon förstår inte att vårt ursprungliga projekt är över, vi har gått i mål och nu är det dags att starta ett nytt projekt med nya mål och nya deltagare. Hon har dessutom ställt till det så i den milda grad att styrelsen inte vill ha henne kvar! Detta underlättar inte situationen, bra jobbat!! Nä, nog om det.....jag har även haft presskonferens med stadens media vilket var skoj och lärorikt.

Snart är det jul och nästa lördag packar vi bilen för en tripp till kallare klimat. Vi ska fira uppe i norr hos min mans familj. En dryg resa på 80 mil i bil med två små.......tjoho vad roligt..... Vi har nästan alla julklappar klara och min till Martin kommer att bli perfekt! Måste bara fixa lite med den först.

Moa har julpysslat en hel del. Vårt senaste prjekt var smällkarameller som hon ska dela ut. Ålis (Elise som hon då är döpt till *ler*) har fått sin som innehöll riktigt godis....mums. Ålis, Signe och Frida var här och fikade dagen då vi fick vårt besked och jösses vad skönt det var att få prata med en vettig människa! Moa och Ålis lekte doktor och hela vår säng var fylld med leksaker *ler*

Idag har vi faktiskt varit på kalas. Samuel fyllde 4 år. Fy fasen vad tiden har gått fort, det var ju för sjutton gubbar igår jag var på mammayoga med Sandra. Nu har vi två barn och häxhår....höhö

Nä nu ska jag nog sätta mig och dumtitta på teve.

JA!

Skolverket sa JA!
Idag kom beslutet och dagen har varit helt galen. Jag har aldrig någonsin haft en sådan känslomässig bergodalbana. Mina känslor har pendlat från den största glädjen till den största sorgen, från en stor uppgivenhet och ilska till en bra förståelse. Just nu är jag så galet trött i huvudet att det bara snurrar, inga tankar är vettiga.

Fattar ni......skolverket sa ja!
Skolverket tycket vår pedagogik var lysande och diggade vår idé på hur eleven kan hamna i centrum.

Mitt i allt detta stod min käre far i dörren och sa:

- Hallå!

Han hade varit på ett uppdrag i närheten och passade på att köra 17 mil för att hälsa på. Underbart!

Vill ni veta vad skolan ska heta och var ni kan hitta skolan så får ni lämna en kommentar med er mailadress så mailar jag.

Otroligt dålig start

Nä, just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och börja om.

7.30 väckte Martin mig med en puss (alltid trevligt) och jag sprang ned till duschen (tänkt snart kan jag skriva att jag bara sprang till duschen). Under tiden vaknade Moa och Milla. Moa är inne i någon försenad treårstrots eller tidigt fyrårstrots så när jag kom upp från källaren inledde vi dagen med en viljekamp.

- God morgon Moa, vad bra att du är uppe. Ska vi ta och klä på dig och tätta stjärten medan pappa gör frukost?
- NEJ!!!
- Jo, kom nu älskling.
- NEJ!!! Pappa! (Moa klänger nu fast vid Martin)

Där ger jag upp. Orkar inte bråka så jag går muttrandes till sovrummet för att klä på mig. Möter upp familjen vid frukostbordet där Moa kvittrar som en fågel. När frukosten är uppäten tar jag med mig Moa upp för att klä på henne. På första trappsteget ber jag henne lämna ett snöre och hon skriker NEJ! Då sliter jag snöret ur hennes hand, jag lessnar. På toaletten är hon sur och gnällig. Det går inte att prata med henne överhuvudtaget. Hennes tonval är grymt irriterande och jag känner hur det kokar i exakt hela kroppen. Tillslut exploderar även jag och hon får en banning:

- MOA, NU RÄCKER DET!!!!

Just nu har vi verkligen ingen harmoni och balans i denna familj. Moa är trotsig, jag är överbelastad och Martin känner sig itusliten av alla grejjer han ska hinna med. Nu kan jag bara prata för mig själv men satan vad jag är less på allt.

Jag är less på att jag får ta de absolut flesta konflikterna med Moa. Jag har blivit den elaka mamman och Martin är den snälla pappan. Moa skriker efter uppmärksamhet och blir förvirrad av det hon får. Jag ger henne bara negativ sådan medan Martin gör allt för att avlasta och ger på så sätt positiv. En typisk dag hos oss ser ut på följande sätt:

Runt sex stiger jag och Martin upp och strax efter det Moa. Martin försöker hinna med att äta med Moa innan han sticker vid sju. Jag och Moa brukar inte bråka på morgonen så det mesta går smärtfritt. När jag hämtar henne på dagis kan hon antingen vara så trött att hon bara gråter eller lägga av sig sin snälla roll. Det brukar ta lång tid innan vi har lämnat byggnaden (om vi inte ska göra något som Moa tycker är roligt). När vi väl är hemma skriker hon efter uppmärksamhet och jag gör verkligen allt för att tillgodo se den genom pyssel eller lek. Runt fem kliver Martin in genom dörren och Moa klänger sig fast vid honom. Vi sätter oss vid matbordet och Moa vill oftast inte äta (konflikt). Sen börjar bolibompa och vi sätter oss. Vid läggdags kommer Moa oftast på att det är pappa hon verkligen älskar och är det då jag som ska lägga henne slutar det alltid i tårar. Hon älskar pappa och han ska läsa. När hon väl är i säng (och jag har lagt henne) tassar hon ned ett par gånger för att säga saker till pappa.

Moa är pappas lilla tjej och har alltid varit det men nu blir det så tokigt. Det är jag som är hemma med henne, det är jag som tar största ansvaret då Martin jobbar och renoverar. Moa vill inte det och vill ha sin pappa. Martin, stackaren, slits itu av renovering, jobb och förpliktelser. Han hinner inte med sig själv eller Milla. Milla det är min lilla dotter som Martin knappt hinner lära känna.

Jullov.......JA TACK!

Hyss

Moa har börjat med en hel del hyss. Hon gömmer saker villket inte är något problem om hon skulle komma ihåg VART hon har gömmt prylarna. Just nu saknas Moas filt och min vigselring (den kan dock ligga i elementet.....mera hyss). Moa har även inspireras av Alfons Åberg och hans knyteri, vårt hus ser just ut som Alfons lägenhet då han hade lärt sig att knyta. Det är snören och knutar överallt och man får vara väldigt uppmärksam så man inte fastnar i en av Moas många "fällor"

Igår när jag sent omsider slet mig från datorn och kravlade mig i säng hittade jag en Moa i vår säng. Då jag inte orkade bära över henne puttade jag lite på henne och kröp under täcket. Jag studsade väldigt snabbt upp igen och tände lampan. Hela min sida av sängen var täckt av sågspån......jätteroligt! Det vara bara att gå ned och hämta damsugaren.

Sanningar

Då alla kanaler bara visar skit på lördagar så måste man hitta på andra saker att underhålla sig med. så jag tänkte underhålla er med några sanningar om mig själv

Sanning nr 1
Jag är sjukligt pedantisk och har grymt svårt att ta emot besök i ett stökigt hem. För att kunna sätta mig i soffan och slappna av måste huset/lägenheten/omgivningen vara iordningsställd, dvs. ingen disk på diskbänken, alla saker där de ska vara, tvätten hängd, inget på golvet mm mm

Sanning nr 2
Även fast jag bara har gjort en sak en endaste gång, som ex simhoppning, så använder jag uttrycket brukar. Jag brukar alltså simhoppa.

Sanning nr 3
Är jag deprimerad, på dåligt humör eller stressad småäter jag exakt hela tiden. Maten lugnar mig

Sanning nr4
Jag har sjukt dåligt sjävlförtroende och måste vara bäst för att må bra.

Sanning nr 5
När jag går på toa och ska bajsa måste jag aningen läsa eller lösa Sudoko

Sanning nr 6
Jag är en grym pessimist, inget kommer att bli bra och allt kommer att sluta i katastrof

Sanning nr 7
Som en kameljont tar jag över dialekter, är jag ex i Skåne börjar jag prata skånska

Hm, nu får det räcka för idag men jag återkommer nog för detta var skoj

Allt och inget

Min förkylning blir inte bättre utan tvärtom, sämre. Har haft en väldigt seg dag idag med huvudvärk, ont i kroppen och små feber. Var dock så illa tvungen att baka de pepparkakor jag hade lovat Moa att göra.....hujja. Nåja, efter en sabla massa kavlande så har vi årets skörd av kakor klar.

Milla har reagerat på de sprutor hon tog i torsdags och har nu haft två tunga dagar. Just nu så sover hon. Jag gav henne en supp (en stjärtplugg med smärtstillande) vid halv fyra och och en timme senare somnade hon som en stock. Hon sover fortfarande och jag hoppas verkligen att hon sover hela natten. Det var tänkt att vi skulle på härliga Sandras julfest men vi fick ringa återbud.

Jag känner mig otroligt irriterad och har noll tålamod med Moa....just nu hör jag henne komma smygandes ned för trappen grrrrrr....egentligen borde jag vara väldigt glad då jag har en liten glad överraskning. Jag tror det har att göra med att jag är vädligt trött och sliten, det går nog över snart.

Nä nu ska jag faktsikt ta mig en lur vid teven!

"Så bedårande...."

Vår yngsta dotter är så bedårande och propotionerlig, de ni!

Milla och jag var på BVC idag för att ta hennes första vaccinationsspruta (eller då två varav den ena vi själva får stå för, en annan historia som är irriterande och osvensk). Två sköterskor tog varsinn spruta och räknade till tre....Milla spände hela kroppen som en okokt makaron, drog in luft i lungorna, krökte tårna, öppnade munnen och släppte ut ett illskrik. Hela ungen förvandlades till en mycket röd och mogen tomat. Jag var tungen att lämna rummet och kasta fram bröstet. Milla skrek, frustade, sög, kräktes, skrek lite till och fräste samtidigt som en bunt sköterskor stod vid sidan om med huvudena på sned och sa:

- Åååååå, så bedårande!

Hm, jag tycket inte hon var så söt men smaken är ju som baken. Hon är i alla fall lite ovanlig (enligt tanterna på BVC) då hon ligger exakt på medelvärde på alla tre kurvor (längd, vikt och huvud) vilket (enligt tanterna) gör henne så docksöt och propotionerlig. Fast jag måste ju bara hålla med....*ler*

Moa är inne i en stor fantasiperiod just nu. Hon berättar sagor, leker rollspel och försvinner i det blå. Nedan ska jag försöka återge en av hennes sagor

- Mamma, vill du att jag ska berätta en saga?
- Ja vad roligt!
- Det var en gång en PINSESSA och en VARG!
- Eller mamma ska jag ta en kort saga i stället?
- Okej
- Det var en gång tre bockar som skulle gå över en bro och under bron satt ett TROLL, fast det var ett liiiiiitet troll, så här litet (Moa visar med fingrarna), inte elak!
- Mmmmmm
- Och DÅ gådde bockarna...gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå gå (samtidigt som detta mantra sägs fingergår hon på bordet)
- Men Moa, vad hände sen?
- Och DÅ kom trollet och bockarna blev uppnätna
- Snipp Slut

Meeeeen

Alltså, vad sjutton!

Om ni inte orkar höra mer gnäll från mig är det bäst ni slutar läsa NU!

Vaknade med igentäppta näsborrar och skorvlig hals.....vad in i självaste "pippippippippipipipip"! I min enfald trodde jag att min förkylning var över och att jag kunde träna igen....men nej. Det är dock perfekt väder för långa löprundor och jag börjar få panik. Jag känner hur byxorna bli mindre och fläsket ökar....ååååååå....inte bra. Suck och stön.

En liiiiiten bra sak är att jag i alla fall inte har ont i bihålorna, nässköljaren verkar fungera (peppar peppar ta i trä)

"Prisa gud....här kommer skatteåterbäringen!"

Efter en aningens svettig natt och dag var jag så illa tvungen att logga in på banken för att kolla status.....11000 kr?!? Nä, nu måste jag minsann ha hamnat på fel konto.....va fasen kontonumret stämmer....SKATTEÅTEBÄRING!

Det hade jag ju helt glömt bort att den skulle komma i december (jag hade ju inte tjafs då min förra chef var ett svin och var tvungen att vänta)

GOD JUL!

En annan trevlighet är att Martins storebror Jan har blivit pappa. Äntligen, efter 6 tjejer, har en gosse föds in i släkten.

God Jul era skitskallar

Idag fick vi vår elräkning.......8500 kr! Helt j*vla otroligt.....god jul och gott nytt år! Hur sjutton ska man kunna planera om räkningen varierar mellan 3000 och 9000? Undra om vi har något mer på vinden som kan säljas på blocket? Hujja vad arg jag är just nu. Min nya snygga och dyra frisyr känns helt bortkastad, bara slöseri med pengar.

Milla levde loppan hos frissan. Hon pratade, sprattlade, skrek, åt, kräkdes och sket blöjan full under tiden jag satt i stolen. Milla ville verkligen inte alls sova eller sitta i babyskyddet....nä då. Sen när vi kom hem från dagis var jag tungen att gå på toa och lämnade Milla på vår säng. Helt plötsligt hör jag ett avgrunds vrål och jag springer till rummet. Jag hittar en superskrikande bäbis och en mkt ledsen Moa. Det visade sig att Moa hade hoppat i sängen och hoppat på Milla!!!! Jag försökte få henne och berätta var på Milla hon hade hoppat och hon snyftade fram att det var hennes mage. Mitt hjärta slog i tusenåttio tills Milla hade lugnat ned sig.

Tung dag!

För mycket

Just nu är det bara för mycket som snurrar. Var just och lämnade Moa på dagis där vi insåg att jag missat att de skulle till en närbelägen kyrka. Det var alltså meningen att jag skulle ha lämnat henne på kyrkan och inte dagis. Som tur var fanns de mindre barnen på plats och Moa fick stanna. Ehe?!?! Undra hur sjutton jag kommer ihåg att att borsta tänderna.

Igår la vi klinker på badrumsgolvet och just före midnatt packade vi ihop för sängen. Det kommer att bli grymmarns snyggt när det är klart betydligt snyggare än mina händer.....*ler*. Jag måste dock inhandla ett par arbetsbyxor med knäskydd för rackarns vad ont jag har!

Om någon minut måste jag komma ihåg att lämna hemmet för ett välbehövt besök hos frisören. Innan dess måste jag plocka upp Milla som ligger på golvet och är missnöjd!

Familjeråd

Precis just nyss hade jag en mysig stund med min man. En pratstund över en tekopp, samtal om livet, barnen, huset och rädslor. Pratstunden mynnade ut i vissa nya riktlinjer och strategier, riktlinjer och strategier som vi tillsammans har skapat och som vi står enade inför. I morgon ska vi ha en mysig stund med Moa där vi ska berätta vad som ska gälla vid läggdags och toalettbesök.

Jag har mången gång ställt mig frågan om vi fattade rätt beslut när vi bestämde oss för att köpa huset. Det blev inte som jag trodde och jag har hamnat i en roll som jag inte gillar, nämligen hemmafrun. All Martins vakna tid (som inte spenderas på jobbet) går åt till renovering och all min vakna tid går åt att sköta markservicen. Jag har aldrig möjlighet att renovera vilket känns oerhört trist. Fast efter kvällens mysiga stund finns en strategi och en plan som gör att det känns lite bättre.

Mysiga stunder över en tekopp skapar ofta lite rosa skimmer över den ganska grå vardagen