Mysigt

Tänk att man efter 11 år tillsammans kan känna sig som nykär *småler och rodnar*

Insåg precis att jag har varit tillsammans med Martin i 1/3 av mitt liv, helt galet!

Vinter

Ja faktiskt så är det vinter för första gången här i de trakter jag bor. Helt underbart! Idag lös solen och snön gnistrade, kändes nästan som hemma i norr.

Milla och jag har varit på babymassage och det gick väl si och så. Hon var inte så superförtjust över de massageövningarna vi lärde oss idag. Jag får öva lite hemma. När jag kom hem så klädde jag på mig och tog bobben till dagis för att hämta Moa. På vägen hem svor jag några ramsor över allt grus som var spritt på gångvägen. Jag fick lite motion i alla fall och det skadar inte då jag inte kan springa då jag har ont i mina fötter. Måste ta det lite lungt.

I morgon är det ledig fredag för Moa och då ska vi först på syskonsång och sen åka pulka och grilla korv. Det kommer att bli superskoj!

Lycka

Jag har den stora lyckan att ha flera riktigt goda vänner som verkligen bryr sig om mig. På allt detta har jag även en varm, omhändertagande familj som stöttar när det blåser.

Ja jösses!

Oh my god

Vi har varit väldigt förskonade när det gäller allt vad trots heter. Vi har ryckt på axlarna och ställt oss frågande om det inte ska bli värre. Moa har passerat två- och treårstrotsen utan problem och vi har väl tänkt att det kanske inte är så hemskt med trots ändå. Sen hände något och helt plötsligt en morgon kom en supermega trotsig Moa ned från sitt rum

- NÄ, det är orävis!!!!
- JAG VILL INTE!!!!
- Om du säger så tycker jag inte om dig!

Moa stampar med foten, sätter händerna i sidan, kniper ihop munnen som ett streck och stirrar elakt ut i luften. Det bara osar ilska i luften. Alla ord kommer ut i versalform, höga och vassa. Inget är bra och precis alla gränser ska testas. Hon har till och med börja kissa på sig. Hon som har vairt torr sen hon var två har nu kissat på sig tre gånger. Hon testar med andra ord till och med var gränsen går innan blåsan ska spricka. Hon äter och sover dåligt vilket resulterar i att hon ständigt är trött.

Martin tycker jag är för hård och jag tycker Martin är för vek. Detta är Moa väldigt medveten om och sist när hon kissade på sig (hon satt i bilen!!) sa hon:

- Mamma, jag vill att pappa ska bälta lös mig

När Martin sen knäppte lös henne viskar hon att hon har kissat på sig. Jag fick knyta händerna för att inte få ett utbrott. Oh my god!

_____________________

Mitt jobbiga samtal är nu ringt och bollen är i rullning. Det är svårt när murarna forceras och jag måste visa mitt verkliga och sanna jag. Jag trivs ganska bra bakom den mur jag har byggt upp. Förhoppningsvis har jag inte trampat ned mig totalt utan klarar mig upp med lite samtal.

Hur mår jag egentligen?

En fråga jag helt plötsligt har ställt mig och ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte hur jag mår. Jag tror jag har stängt av, loggat ur, kapitulerat och känner nu absolut ingenting förutom en ensamhet.

Hela j*vla 2007 har kantas av svåra hinder som ska forceras och jag har nog aldrig blivit blåst av så många människor som detta år. Jag har litat och blivit lurad så många gånger att jag nu bara har kapitulerat och känner absolut ingenting. Att känna absolut ingenting över att jag måste söka mitt eget jobb eller att jag än en gång har blivit blåst är inte ok. Men jag orkar faktiskt inte känna mer.

Jag hade en enorm tilltro till julen, en tro att allt skulle ordna sig bara vi fick vara tillsammans och känna lugn. Nu blev julen helt överförj*vlig, den vidrigaste någonsin och jag är besviken. Jag är så grymt besviken över att jag inte fick mitt andningshål. Jag har valt att kanalisera all min ilska, rädsla och besvikelse på en enda händelse. En händelse som visserligen var orättvis men som inte normalt skulle ha påverkat mig så mycket som den har gjort. Nu har denna händelse flyttat in i mitt huvud och jag skyller allt på den och allt kommer att bli bra bara "händelsen" försvinner. Jag har förpestat min egen tillvaror.

Idag frågade Martin vad jag trodde mitt "Jag orkar inte mer" (det jag skrek innan jag hamnade i chock vid olyckan) betydde. Genast svarade jag att det var Millas sjukhusvistelse och att vi just hade kört i diket. Men är det så enkelt? För det jag kände just då var en total orkeslöshet, jag VERKLIGEN orkade ingenting. Jag orkade inte hålla mig vid mina sinnens fulla bruk, jag orkade inte tänka på mina barn, jag orkade inte tänka på mig själv.

Jag känner mig ensam och missförstådd både hemma och på "jobbet". Jag kan inte förklara hur jag känner, tycker eller är då jag inte hittar ord längre. Jag känner egentligen bara en stor tomhet, ingenting. Jag har glömt bort hur det känns att bli huggen i ryggen av någon man litar på och jag har glömt bort att jag har tre människor som älskar mig. När jag försöker prata om ex. jobbet börjar jag nästan stamma, orden fastnar och tillslut skakar jag bara på huvudet och säger att det är skit.

Jag vill ha tillbaka den glöd jag alltid känner inför allt.
Jag vill ha ett jobb som stimulerar mig och inte lurar mig.
Jag vill ha en meningsfull tillvaro
Jag vill kunna sätta ord på det jag känner eller det jag nu inte känner
Jag vill inte känna mig ensam längre
Jag vill ha tillbaka Lisa!

Just nu fattar jag absolut ingenting och jag har oerhört svårt att sätta ord på allt. Men ja, jag ska söka hjälp och allt kommer att bli bra igen. Snälla låt mig bara få smälta det jag just har skrivit. Jag kommer att sätta på mig masken och spela "Glada Lisa" innan arbetet är igång *ler* (jag kan ännu le)

Ook

Det är helt ok att kliva upp 4.55 för att amma och sen somna om.
Det är absolut INTE ok att kliva upp 4.55 för att amma och sen vakna för dagen.

F*n inte ens barnkanalen har startat sitt morgonprogram.....jag har att välja på Judys domstol eller wayneś world......GÄSP

Buss

Moa och Milla leker buss och ändhållplats är kylskåpet

TaDa!

Milla vände sig från rygg till mage.....TVÅ gånger.
Min lilla älskling

Kort stubin

Jag tror jag lider av sömnbristen från igår, har en superkort stubin som vill antändas. Minsta lilla tjorv med Moa i morse triggade min stubin....jag fick bita ihop....HÅRT. Sådana här dagar måste jag nästan få hjälp med att bända lös käken, den har liksom fastnat i ett sammanbitet läge. Mina axlar är uppdragna till öronen och jag känner mig som en isglass. Att den ynka microlilla snön vi fick inatt håller på att regna/smälta bort hjälper inte.

Jag fick en chans till avslappning när jag och Milla var på vår första babymassage. Det var varmt och härligt. När vi presenterade oss var det en kvinna som sa att hon hade tre barn varav det ena inte fick leva längre än 14 måndader. Ååååå mitt hjärta blödde och tårarna pockade på bakom ögonlocken, fy vad hemskt.

Tassade just precis iväg och insåg att Milla hade somnat i vagnet.....YES! Jag börjar bli grym på att få henne att sova själv. Hon ligger och är lite missnöjd innan men sen tystnar det helt. Hoppas denna trend är ihållande.

Blev aningens fundersam igår när jag slog på teven. Hur är det möjligt att äta sig så fet att man väger 409 kg? Finns det inget stopp? Jag fattar verkligen inte, man måste ju se att det håller på att barka åt h*vete. 409 kg är nästan 7 Lisor, helt otroligt 7 mig på och runt min egen kropp. Det är absurt. Sen kan kan jag predika ihjäl mig om att vi äter oss till döds medan folk i tredje världen svälter. Måste nog släppa detta ämne innan jag går igång.......

Helt galen natt

Denna natt går nog till historien som en av mina värsta nätter. Den började runt 3 och någonting då Moa vaknade och grät. Martin hämtade henne, stoppade om henne i vår säng och somnade bums. Moa däremot somnade inte och ville ha gröt då hon var hungrig och inte sovsugen. Martin försökte få henne att somna om men det var lönlöst. Efter ett tag tog jag i med hård handskarna och höll fast Moa vilket leder till att Moa får panik (Moa verkligen AVSKYR när man håller i henne). Tillslut lugnar hon ned sig och säger:

- Mamma, jag ska inte smita......släpp mig

Så jag släpper och hon lugnar ned sig ännu mer men somnar inte. Vid 4 och någonting vaknar Milla och börjar jollra i sin säng. Jag kliver upp och matar men Milla vill inte somna om. Så nu är jag, Moa och Milla vaken och klockan är på tok för tidigt att ens tänka tanken på uppgång. Jag tassar ned och byter på Milla, lägger tillbaka henne i sängen, lägger mig brevid Moa och håller tummen att Milla ska somna. Moa har nu sugit så hårt och länge på tummen att hon börjar få ont i tänderna. Tillslut ser jag dock hur ögonlocken sluts och att hon somnar. Ungefär samtidigt slutar Milla jollra och jag kan blunda och andas. När väckarklockan ringer efter 30 minuter är jag som död och inser att jag måste få sova liiiiiite till.

Moa kommer inte att vara trevlig när jag hämtar henne vid 14. Hon kommer att vara supertröttt vilket kommer att leda till att gråt och tandagnissel. Då även jag kommer att vara tröttare finns en möjlighet att jag kommer att gråta med henne *ler*

En sanning som blir halvsann

Hm, jag måste nog ta tillbaka viss del i en av sanningarna.

Det är ytliga människor som gör mig osäkra inte bekantskaper. För jag har faktiskt bekanta som absolut inte är ytliga utan supertrevliga.

Ja, så är det faktiskt!

Öööööööö...Nä

Se inte blades of glory!

Det är inte möjligt!

Host....harkel....
Jag har ont i halsen!
Nog är det väl självaste f*n. Jag som har kommit igång med löpträningen, jag hade ju tänkt springa min första mil nästa vecka. Ååååååå så deppigt.

Något roligt var i alla fall förmiddagen med brudarna. Det var som gamla goda tider när vi bara hade ett barn och kunde sitta och skvallra medan kaffet kallnade. Idag bjöds det på lunch hemma hos härliga Sandra, potatis- och löksoppa....MUMS! Sandra, Sara och jag pratade till syret tog slut och helt plötsligt fick vi rusa iväg för att hämta barn.

I morgon är det onsdag och då ska jag baka lite bullar, tror jag i alla fall. Det är så sjukt gott med nybakta bullar....sjukt onyttigt också men det glömmer vi bort.

Nu ska jag se en film och jag hoppas verkligen att den är bra denna gång. Jag har låtit Martin bestämma två gånger och s*tan vilken skit jag har fått se.....Shoot them up (så GRYMT dålig) samt I am legend (så GRYTM overklig)

Sanningar

Nu var det länge sedan!

Sanning nr 8
Jag lider av ett katastroftänk.
Typ: Nä, nu har Martin varit borta länge.....tänk om det har hänt något? Han har säkert kört av vägen och snart får jag ett obehagligt samtal
Eller: När jag går av båten kommer jag att tappa Milla och så får jag hoppa och rädda henne

Detta tankesätt kan vara grymt jobbigt och det krävs mycket energi att bryta det

Sanning nr 9
Alla måste tycka om mig och är det någon som inte gör det så blir jag helt förkrossad och gör allt för att personen ifråga ska gilla mig. Även denna sanning är grymt påfrestande och jag jobbar stenhårt med att göra den till osann. Jag gillar verkligen inte alla så varför ska alla gilla mig. Sen är respekt en helt annan sak!

Sanning nr 10
Jag klöser på mina nagelband tills de blöder......mycket dåligt

Sanning nr 11
Jag avskyr lögner, falskspel och hyckleri. Att prata illa om någon bakom någons rygg gör mig fysiskt illamående (att småskvallra är en helt annan sak, nu menar jag att dissa någon totalt och gärna blanda in lite lögner i det hela för att krydda på). Det ska vara raka rör! Gillar du inte mig, säg det då men prata inte skit om mig bakom min rygg! Jag har arbetat med så många puckade människor som spelar falskt att jag får kvällningar när sådant händer.

Sanning nr 12
Jag gnäller som en hel kärring. Aldrig otacksam men ack så gnällig.

Sanning nr 13
Jag har svårt för ytlighet. Jag blir osäker vid ytliga bekanstskaper och gillar nog nära vänner istället. Sen om vi inte umgås mer än en gång i halvåret är det okej bara jag vet var jag har personen ifråga och att jag vet att det som sägs verkligen stämmer.
- Meeeeeeen, gud vad trevligt!
- Det här måste vi veeeeeeerkligen göra fler gånger!
- Jag ringer dig!
- Ååååååå vad du är fin i håret
När någon säger dessa fraser vill jag verkligen veta att personen i fråga menar det.

Sanning nr 14
Jag är LAT. Så in i bänken lat men jag försöker mörka genom att löpträna och aktivera mig.

Öppet hus

Igår hade "min" skola öppet hus för att locka til sig elever och jag måste säga att det gick över förväntan. Totalt kom fem familjer som verkligen var superintresserade! Fem mycket trevligt och härliga grabbar som ville lära sig mer om hantverk. Jag trivdes i rollen som rektorskan Lisa....höhö. Vi ska ha ännu ett öppet hus på onsdag så håll tummen för mig. Jag har varit in på gymnasievalet och tjuvkikat på hur många som har sökt till oss.....fyra förstahandsval! Supernöjd!

Ständigt och jämt jämför jag Moa och Milla (jag VET att man INTE ska göra så men det är så SVÅRT att låtabli) och rackarns vad Moa var före i allt. Vid denna tid ålade/rullade Moa sig fram till saker som hon tyckte såg intressanta ut, hon åt som en häst och började trappa ned på amningen, hon kunde somna själv när vi la henne i sängen. Milla avskyr att ligga länge på golvet, hon sitter hellre. Hon är även otroligt skeptisk till allt vad mat heter, nä det är bara mammas bröst som gäller. När det gäller nattningen är allt katastrof. Martin kan absolut inte söva henne utan det är bara jag.....fast hade Martin haft mjölk i sina bröst hade han nog kunnat. Hon har inget att trösta sig med förutom mina pattar, ibland får jag framtidsyner där jag sitter som 72 åring och ammar min väldigt vuxna dotter (blev för mycket med huvudräkning)

Martin och Matte fick färdigt fogningen i badrummet igår! Nu är det bara tak, inredning, stambyte och bastu kvar....typ ingenting!?! Oj vad jag ska duscha

Jag hoppas på en lugn vecka då förra var heeeelt galen. Martin jobbade över och sent varje dag medan jag fick stressa här hemma. Jag är så galet och grymt glad över att Martin inte vill göra karriär. Jag har honom gärna hemma och delar ansvaret med honom. Är inte alls sugen att uppfostra barnen utan Martin.

En helt vanlig lördag

Idag ringde jag Sara och hörde om hon ville leka lite, det ville hon så vi träffades i ett frilufsområde här i närheten. Vi grillade korv och snackade skit medan våra större barn lekte och de mindre sov. Känns dock aningens knepigt att det är plusgrader och regn i slutet av januari. Var tog vintern vägen?

Igår var Johanna, Atle och Vidar på besök. Vi stekte pannkakor och hade trevligt. Vidar är supersöt och ser även han ut som en rumpnisse (Emil, Moa och Millas kusse är hyfsat lik en rumpnisse). Alltid kul att träffas!

Martin är just nu och klättrar med sin bror, det var någon tävling kombinerat med årsmöte. Det märks att Martin tycker det är roligt att Matte har flyttat hit, de har en bra relation och Martin känner sig otroligt lugn med sin bror. Ibland tror jag att Martin kan känna sig lite ensam och bergränsad av de facto att han har familj, vilket leder till tids- och pengabrist. Men med Matte är det som en annan sak, de kan i lugn och ro bara se en film (ofta skitdålig *ler*) och njuta av varandras sällskap. Min förhoppning är lite att Mats kommer att dra ut Martin på lite mer saker som typ afterwork och liknande. Martin behöver komma bort och njuta i trevligt sällskap.

Jag och Martin är grymt lika varandra när det gäller vissa saker, som nu ex. att ta sig för saker. Jag avvaktar gärna innan jag tar kontakt, jag måste få känna mig för. Jag skulle aldrig bara kasta mig in i ett sällskap eller i en relation. Jag måste få min lilla tid till eftertanke och vill inte tränga mig på. Oftast är jag även helt initiativlös och måste ha någon annan som drar mig ut på saker och ting. Martin är exakt likadan och därför blir det oftast att vi stannar hemma *ler*.

Nu gnäller Milla, hon är uttråkad.......på med mammarollen och underhåll!

Nöjd

Idag sprang jag 8, 13 km......grymt nöjd! Hade kunnat springa lite till, var inte knäckt. Totalt har jag nu sprungit 33 km 2008, det firades med popcorn....höhö.

Martin och jag såg just en skiiiiitdålig film:I am Legend. Så grymt dålig, allt jag fick var ont i ryggraden.

4:års kontroll

Idag var det Moas tur att gå till BVC för en genomgång. Moa väger 16 kilo, är 103,5 cm lång och ser perfekt. Inga remisser blev skrivna utan allt var fine and dandy! Hon har visserligen tappat två kurvor i vikt och en kruva på längden men nu börjar det ärftliga komma in i bilden. Brås hon på mig så är det inte så konstigt att hon tappar en kurva på längden.....höhö

Milla verkar inte må så dåligt av mjölkprotein trots allt. Hon har inte kräkts upp gröten på två dagar så jag fortsätter att provocera. Sakta men säkert vänjer hon sig med smakisarna. Idag åt hon sig mätt för först gången, mätt på potatis- och palsternackapuré....Mums!?! Jag måste dock säga att jag är grymt lat denna smakportionsomgång. Med Moa lagade jag länge all mat själv. Jag gjorde storkok på kött som jag sedan malde ihop med någon grönsak för att sedan portionera ut det i formar och slutligen frysa in. Jag var galet ambitiös. Nu köper jag all mat på affären i en burk.....otroligt smidigt. Lisa latkorv.....jajomensan

Jag har blivit medlem på jogg.se så jag lätt kan ha koll på hur lång och hur ofta jag springer. Där kan jag även planera hur mina rundor ska se ut. Vet man vad jag heter och var jag bor kan man nog hitta min profil om man nu är intresserad.

Två dagar i rad har jag fått obehagliga påminnelser om olyckan. Helt plötsligt får jag en känsla i hela kroppen som får mig att tillfälligt må superilla. Sen "känner" jag tystnaden som jag upplevde. Jag har försökt förklara för Martin men jag kan inte ens förklara påminnelserna....konstigt.

Mycket om inget

Då var det måndag igen, fasen vad tiden går snabbt! Helgen har bara swichat förbi i typ 180 och inte är jag speciellt utvilad.

Efter kalaset började jag, med lite hjälp av min man, röja i arbetsrummet då jag inte är nöjd med röran. Jag gillar rena ytor och ordning, rummet var typ raka motsatsen till det. Bokhyllan slängdes ut då jag har fått för mig att den var den största boven till kaoset. En bokhylla ser snygg ut när böckerna är välplacerade men så fort det blir lite för många böcker eller att man lägger något annat i dessa sattyg ser det stökigt ut. Nåja, ut med bokhyllan och in med ett gammalt skåp så döljer röriga saker. Blev ganska bra ändå. Vid midnatt satte jag mig och fikade med Martin. Jag verkligen älskar när vi sitter vid matbordet och pratar djupa saker. Det är kvalitetstid! Sent omsider hamnade vi i säng och sov på tok för lite. Martin for dessutom och jobbade medan jag stannade hemma och bökade med våra barn. Moa var lite sliten efter kalaset så hon spelade mest tevespel. Vid middagstid gick vi till en väldigt närliggande bandyplan och såg bandy. Alla nyinflyttade i kommunen blev bjudna på en liten "ny i stan" fest. Superskoj! Denna kommun vet verkligen hur man underhåller sina invånare, det är alltid något på gång. Martin, stackaren, fick åka tillbaka till jobbet och kom inte hem förrän 3 på morgonen.

Idag har jag mest pulat omkring och insett att Milla nog är mjölkproteinallergiker hon med. Så jag har så många kvällsmöten nu förtiden skulle det vara bra om Martin kunde natta lillstruten. Vi har prövat med flaska men hon totalvägrar att suga så jag tänkte att gröt kanske var en bra idé. Hon fick smaka typ två teskedar idag och jäklar vad hon har kräkts. Hm, ska prova en sista gång i morgon och blir effekten desamma så skippar vi allt vad mjölkprodukter heter. Vi får koka mald hanvergrynsgröt istället. Nu är det ju även så att denna Milla kräks ovanligt mycket (vi byter kläder tre till fyra gånger om dagen....och då även jag) så det kan vara så att hon bara hade en dålig dag.

Jag har även hunnit med en löprunda som gick sabla bra. Jag hade stuns i benen och hade nog kunnat pressa lite mer. Måste hitta en förlängning till min runda som just nu ligger på 6 km. Kommer att försöka sälla upp på en halvmara till våren så det gäller att öka. Det känns i alla fall att magmusklerna är avkapade och flyttade för sablar vilken träningsvärk jag har!

Nä nu ska jag nog försöka komma i säng

Kalasdags

Idag har Moa haft sitt 4:års kalas! Hon fick själv bestämma vilka som skulle bjudas (med lite påstöttningar av mamma och pappa) och tillsammans med mig skriva alla namnen på korten. Dock blir det känsligt när hon börjar bjuda in barn från dagis. Jag var inte alls nöjd med att hon bara ville bjuda några så nästa år får hela dagis komma eller så håller vi oss till de gamla vanliga barnen som vi umgås med utanför dagis. Gillar inte "du får inte komma" snacket.

Då vi fortfarande renoverar detta hus beslutade vi oss för att vara på dagis. Då det är ett kooperativ så har alla möjlighet att låna lokalerna utan kostnad (tja förutom dagisavgiften då). Jag tänke vara smart och bjuda på pannkakstårta (lunch och smask i ett) men det var absolut ingen hit....kan ha att göra med att det bara var mjölkfria produkter. Moa och en av hennes kompisar är båda mjölkproteinallergiker så jag köpte grädde och vaniljvisp på havre. Vi gillar den och känner inte riktigt den smak av bittermandel som finns i bakgrunden. Alla barn utom Moa och Leija tyckte det smaka........BLÄ! Ha ha ha ha ha.....jag är nog förevigt dissad som pannkaksbakare. Barn är så härligt ärliga. Tänkte nästa sticka till varje barn en 20 så de fick köpa en hamburgare på hemvägen.... Föräldrarna tuggade och log.....höhöhö. Men det var i alla fall nyttigt, så de så!

Moa fick i alla fall ett gäng med mkt fina presenter och äntligen fick hon en katt......ett gosedjur.

Nej!

Igår efter middagen snörde jag på mig mina löparskor, pluggade in Ipod:en i öronen och kastade mig ut på en hetsig löprunda. Att springa är en av mina bästa metoder till ett sunt tänkande. När man springer (hårt) gör kroppen så ont att inga negativa tankar ryms, allt man kan tänka på är ren överlevnad. Sen när man kommer hem kan man sätta sig ned och tänka smart för kroppen är så slut att hjärnan har fullt upp med att hitta vettiga nervtrådar som inte skriker av smärta.

Så efter min löprunda, som i övrigt slutade med att jag fick skrika mig hem för att orka, satte jag mig ned och tänkte sunt.

Nej, denna person/händelse ska inte få ta min energi
Nej, denna person/händelse är inte värd denna uppmärksamhet
Nej, denna person/händelse är inte betydelsefull utan tvärt om

Så, idag vaknade jag med nya krafter och upprepar detta mantra när tankarna smyger iväg åt fel håll.

Olyckan, ja vad kan man säga? Den var hemsk men jag har hyfsad kontroll över hur jag mår och tänker. Det är tyvärr en helt annan händelse som har sugit musten ur mig, men som sagt nu är det tame f*n nog med det.

Smolk

Just nu känner jag mig som en stor, tjock och oerhört klumpig elefant som blanserar på en galet tunn tråd. Inom kort går tråden av pga av skörheten eller så trillar jag av och skulle jag eventuellt trilla på fel sida är konsekvenserna katastrofala. Alla mina bearbetningssätt är rödflaggade och ej möjliga vilket innebär att jag sitter med alla mina svarta känslor som förgiftar mitt inre. Jag måste hitta ett nytt sätt innan detta slutar med ett svart sinne. Jag vill kräkas men någon har sytt igen min mun. Min stora trygga, stadiga och varma stöttepelare som håller upp mig i svåra tiden är attackerad av en hackspett. En svart hackspett som gör hål i min trygghet. Jag måste få vända ryggen åt men jag kan inte, jag kan bara stå och titta på samt hoppas att allt löser sig inom kort.

På allt detta försöker jag bearbeta olyckan. Olyckan som faktiskt har skakat mig mer än vad jag kanske erkänner. Olyckan som jag knappt kommer ihåg men som ändå finns där.

Alla dessa tankar har nu resulterat i att jag sover superilla, min mage är ur funktion, ryggen gör ont och jag har fått munsår. Det svarta måste ut!

Och nej mamsen, inte vara orolig.....jag landar nog på fötterna ska du se

Hemma

Aldrig mer bilsemester!

Hemresan var lugn men lååååååång. I lördags startade vi runt 10 och var framme i Ö-vik runt 17.00. Fy vad segt det var. Underbara Katarina och hennes föräldrar bjöd in oss så vi sov där istället för på hotell vilket var skönt. Katarina och Thomas tog med oss på middag och kvällen avslutades med hockey och junior VM. Efter en tidig frukost satte vi oss i bilen och satte sikte mot vårt hem. Vi klev in genom dörren vid 14.00 och till och med Moa var nöjd. Jag klädde av Milla alla kläder och så fick hon ligga och sprattla nakenfis på golvet. Jag har aldrig sett henne så nöjd. Go ungarna mina.

Idag fick Moa stanna hemma från dagis vilket har varit bra. Tillsammans har vi gjort några ärenden och nu leker hon med sina barbies (japp nu var det två dockor). Milla har fått sin första smakportion med potatis, hon är stor nu.

Nä, nu blir det inte mer skrivet än så här. Jag har för mycket i mitt huvud just nu, är ganska så låg.

Hemfärd

I morgon börjar resan tillbaka till verkligheten och vi kommer att ta det lungt, så lungt att vi kommer att festa till med en hotellvistelse och en god middag. Moa kommer dessutom att få bada på ett äventyrsbad medan jag och Milla badar på hotellrummet.

Vi landar i vårt hus på söndag eftermiddag
Tjingeling!

4 år

Idag har min Moa fyllt 4 år. Förstår ni, fyra år.........Helt galet! Det var igår jag snusade på en kletig och nykläckt bäbis som fick namnet Moa. Nu är hon fyra och en egen individ med egna tankar och funderingar.

Min kärlek till Moa gör nästan ont då den är så enorm och översvallande. Hon är mitt allt och hon har tagit upp en stor del av mitt hjärta. Jag skulle kunna offra mitt liv för henne och jag kan absolut inte tänka mig mitt liv utan henne i det. Moa är och kommer alltid att förbli den bästaste Moa som förgyller mitt liv.

Moa, jag älskar dig. Mer än allt annat!

Okunnighet

Vad jag har förstått råder det fortfarande, år 2008, en stor okunnighet om depression vilket jag tycker är mycket beklagligt.

En depression och att känna sig nedstämd är två helt olika saker. Alla känner sig då och då nedstämda av olika anledningar vilket är normalt och tillhör livets stilla gång. Att få diagnosen deprimerad är något helt annat. Ur medicinsk synvinkel är en depression att man daligen under en längre tid känner sig nedstämd, upplever minskad glädje och intresse för vanliga aktiviteter. Man presterar sämre och den sociala förmågan sätts ur spel. Hjärnans signalsubstanser och deras samspel med receptorerna (mottagarcellerna) hamnar i olag. Dessa ingår i systemet att överföra impulser mellan nervcellerna. Några av hjärnans budbärare är serotonin, dopamin och noradrenalin och dessa påverkar känslolivet, tankeverksamheten, initiativförmågan, sömnen, aptiten och sexualiteten. De vanligaste symtomen på en depression är:

• Nedstämdhet
• Brist på glädje
• Minskad eller ökad matlust
• Sömnstörningar
• Hämningar
• Svårigheter att känna känslor
• Nedvärderad självbild
• Aggresivitet
• Koncentrationssvårigheter
• Minskad livslust

För att bryta en depression krävs oftast både medicin (antidepressiva medel) och samtalsterapi. Medicinen ger den fysiska energi som är nödvändig för att med hjälp av samtalsterapi våga bryta gamla, invanda och icke fungerande reaktionssätt och mönster. Den nyare medicinen ökar signalvågorna (serotonin, dopamin och noradrenalin) och skapar en balans i hjärnan.

Vissa människor, som till exempel jag, har en medfödd känslighet i nervsystemet som gör att vi lättare blir deprimerade. Oftas kan jag med egna knep (motion, regelbundenhet och stabilitet)hålla mig över ytan men då och då måste jag få hjälp av medicin och samtalsterapi.

Jag kan för mitt liv inte förstå hur det fortfarande råder en sådan stor okunnighet runt något som drabbar 40% av alla kvinnor och var fjärde man i Sverige. Hur är det möjligt att man fortfarande tror att positivt tänkande helar en deprimerad individ? Helar positivt tänkande en cancersjuk, eller någon med magkatarr?