Treenighet

I helgen fick jag en stund av ångest, en stund av panik inför de facto att vår unika treenighet håller på att gå mot sitt slut. Den lilla familjen som har kommit varandra så nära kommer att bli ett minne blott. Allt detta for över mig som en kalldusch när vi hade en liten utflykt till stadens badhus. Mitt i allt det trevliga slog jag av detta kunde vara det sista vi gjorde tillsammans och att en inkräktare höll på att ta sig igenom vår familjs säkerhetsnät.

- Vad har vi gjort?
- Hur kommer det att bli?
- Klarar vi detta?

Missförstå mig nu inte, självklart är jag underbart glad att jag än en gång kommer att få bli mamma åt något unikt som jag har varit med och tillverkat. Jag slog bara av insikten att detta kanske var sista gången vi tre gjorde något tillsamman och att allt hädanefter skulle bli annorlunda och vem vet; jobbigare?

Moa har i mer än tre år varit mitt fokus och mitt hjärta har svämmat över av kärlek varje gång jag har tittat på henne. Varje kväll har jag tassat in för att se henne ligga totalt avslappnad och underbart söt i sin säng. Varje dag har jag sniffat på hennes hår och berättat hur mycket jag älskar henne. Varje morgon har jag njutit av hennes närhet och sömndrukna behov av kramar. Hon är skapad av mig och hon växer av min kärlek till henne.

Finns det plats för en till? Räcker mitt hjärta till? Vad händer med min kärlek till Moa? Vad har vi gjort?

Innerst inne vet jag att allt kommer att ordna sig och att det självklart finns plats för en individ till. Fast det hindrar mig inte från att sörja. Att sörja över att vår unika och esoteriska treenighet går mot sitt slut. Fast samtidigt måste jag glädjas. Glädjas över att vi ska ingå i något större, en större enighet med mer kärlek och skratt.