Het potatis

Det finns en hel del ämnen som kan skapa otroligt heta diskussioner och kan göra folk ovänner. Ex:
Barnuppfostran – har jag tagit upp men jag har grymt mkt mer att säga men framförallt tycka
Vikt – vilken är den bästa dieten och huruvida det är barnmisshandel att äta fel (grymt intressant debattämne)
Religion – tydligen ett väldigt hett ämne och idag hamnade jag i en hätsk debatt

En av de många människor som rör sig här på föreningen frågade om jag hade bokat någon kyrka inför det stundande barndopet. Jag tittade lite frågande på denna människa och sa att jag inte hade några planer på att döpa mitt barn. Människan höll på att sätta sin smörgås i halsen när jag förklarade att jag inte var konfirmerad (redan då hade jag bestämt mig för att Gud inte fanns) och att jag har gått ur Svenska kyrkan då jag inte var religiös. Stammande frågade människan om jag åtminstone hade döpt Moa och när jag sa nej hamnade kaffet i fel strupe. Jag försökte förklara att jag tyckte det var fel av mig att utföra en rit de passage som varken jag eller min man trodde på. Människan menade på att det var en fin namngivningstradition och att det var så man skulle göra för att barnet skulle få det bra inför framtiden. Jag försökte förklara att dopet inte alls var en namngivningsceremoni utan ett löfte från Gud att vara med oss på ett nära och personligt sätt i vårt liv fram till dess vi dog. Att dopet var en gåva från Gud och ett tecken för vårt hopp om det himmelska livet hos Gud. Jag försökte även förklara att varken jag eller min man kunde lova att uppfostra Moa och det kommande barnet till äkta kristna medborgare då vi inte själva tror på Gud. Jag sa att det skulle kännas som hyckleri att genomföra ett dop då vi inte var troende. Lite försynt frågade jag människan om denne själv var troende och till min förvåning svarade denne, nej. Men människan rättfärdigade sin övertygelse om att barn skulle döpas i kyrkan för att det alltid hade varit så och att det skulle fortsätta att vara så.

Jag gick lite förbryllad från denna diskussion och undrade varför ämnet var så hett. Varför blev människan så upprörd och intog en sådan försvarsställning som gjorde det omöjligt att föra ett normalt samtal. Jag tror faktiskt inte det berodde på mig utan på att människan försökte rättfärdiga sina handlingar. Jag har under många år ältat frågan om huruvida Gud finns eller inte. För ca sex år sedan tog jag beslutet att gå ur kyrkan då jag inte trodde på Gud, Jesus eller kristendomen. Varför skulle jag vara med i en rörelse som jag inte tog del av? Jag och Martin tog sedan beslutet att Moa själv skulle få bestämma om hon var kristen eller inte. Vi gifte oss borgerligt och vi har inga planer på att döpa detta barn heller.

Jag går bara till kyrkan då jag ska på kyrkliga dop eller bröllop och när jag är där ber jag inte när alla ska bedja då jag inte tror att Gud finns. Gud för mig är en uppdiktad man, precis som vilken uppdiktad figur som helst. Han finns i en bok som kallad Bibeln, en roman skriven för mycket länge sedan. Visst är kyrkan en otroligt fin och harmonisk byggnad men jag kan inte se byggnaden som något heligt. Det är en byggnad.

Jag har dock inga som helst problem att förstå de som vill döpa sina barn eller gifta sig i kristendomens tecken. Jag accepterar det och försöker inte överföra min ”icke tro” på dem som väljer att följa traditionerna. Jag kan kanske tycka det är synd vissa människor inte stannar upp och funderar över varför man gör som man gör utan bara gör för att man alltid har gjort så. Fast det gäller allt och inte bara religiösa dop och bröllop.

Mitt och Martins bröllop blev otroligt vackert trots avsaknaden av en kyrka, präst och Kristus ord. Vi valde att själva stärka vår gemensamhet och samhörighet utan Kristus inblandning. Vi tycker att vårt äktenskap är vår gåva från oss själva till oss själva och inte en gåva från Gud.
Det jag försöker säga är väl att jag tycker det är synd att jag blir påhoppad för att jag har tänkt till och bestämt mig för något som jag tycker det är rätt. Framför allt är det synd att bli påhoppad när jag inte hoppar på dem som tycker annorlunda än vad jag gör, utan accepterar deras ställningstagande. Jag älskar att diskutera men avskyr när diskussion blir ett försök till övertygelse eller övertalning. Det är totalt omöjligt att övertyga någon genom att försöka övertala. Övertygelse för mig är att tänka till själv.