En svacka

Jag går igenom en tung antiperiod just nu där allt är jobbigt, tungt och ganska tråkigt. Någonstans på vägen ligger min glädje men just för tillfället hittar jag den inte, allt jag ser är hinder och måsten.

Om typ 7 dagar skulle jag egentligen ha haft ett normalt sommarlov med vila, sömn och härligheter. Jag vill ha mitt sommarlov! Eller det är nog stabiliteten och normaliteten jag vill åt. I flera år har jag nu levt osäkert, jag har varje månad tvivlat på det jag gör. Kännt en osäkerhet och en släng av "du kastar bort ditt liv". Jag verkar dock inte lära mig av mina misstag heller för när det enda projektet rasar ihop ser jag till att hoppa på ett ännu mer riskabelt sådant. Jag försöker starta en skola i en ideell förening som saknar ekonomi.....hm, jag känner igen detta..... Sen att hela stället är smutsigt och rörigt hjälper föga till. Jag har utvecklat en bacillskräk genom att jobba där.

Om jag ska vara helt ärlig så ljuger jag varje gång jag säger att skolan kommer att bli verklighet. Jag tror faktiskt inte det. Föreningen har så dålig ekonomi och så många intrena stridigheter att jag tvivlar på att den lever vidare efter sommaren. Styrelsen är inte kompetent och personalen som jobbar där får istället för framtidsbringande sysslor lösa nödlösningar. Hela stället genomsyras av ett hafsarbete, inkompetens och en misstro till framtiden. Att fara dit varje morgon är otroligt påfrestande och jag känner hur min glädje till allt sakta men säkert sipprar ur mig. Hur hittar jag glädjen och tilltron på framtiden igen? Det är tungt att simma motströms.

Här hemma finns det så otroligt mycket att göra att jag blir helt apatisk. Det finns så många katastrofområden som behöver fixas till men jag har varken ork, tid eller lust. Koncentrerar jag mig på en sak hamnar allt det andra efter. Ett exempel: I helgen fixade vi till trädgården vilket har inneburit att det ser ut som ett bombnedslag här hemma. Den tvättade tvätten ligger i högar, den otvättade ligger på golvet, diskmaskinen är ren, diskbänken är full med smulor och äckliga tallrikar (två eller ett l??), matlistan är inte skriven, mat är inte inhandlad, smulorna har tagit över golvet och katastrofen är nära. Denna röra hade jag klarat av om det andra var organiserat. Om jag visste att det fanns en ordning i arbetsrummet, vardagsrummet var klart, jag hade en organiserad källare och vind, om övervåningen var klar.....om hela huset INTE bestod av en massa nödlösningar.

Vi har levt i svajning gällande vår ekonomi hur länge som helst. Det är fyra år sedan som jag och Martin hade två inkomster vi kunde lita på. Det är tungt att behöva snåla varje månad, att behöva ta till barnbidraget för att handla mat. Det är också tungt att planera framtiden när man vet att man egentligen borde spara mer i pension, till Moa och till sig själv. Visst klarar vi ekonomin men den är inte som vi vill att den ska vara.

Min kropp håller på att rasa ihop, fogarna värker och psyket sviktar. Jag ler och ser tapper ut medan jag egentligen bara skulle vilja lägga mig ned och grina. Att ständigt vara trött, ha ont och vara sugen på saker som inte är nyttiga tär på krafterna. Sen att min kropp hindrar mig att ta tag i dessa katastrofområden när jag väl är ledig känns bara som ett hån. Det är inte meningen att det ska fixa sig.

Mycket av det jag nu har skrivit har säkerligen en botten i mina hormoner som spökar. Det kommer garanterat att bli bättre och om någon dag kommer jag skratta och le igen. Det löser sig och ingen behöver egentligen oroa sig.....jag hittar snart glädjen på vägen ska ni se. Jag är stark och jag ska bryta mönstret....måste bara få vara ledsen ibland.