Otroligt dålig start

Nä, just nu vill jag bara dra täcket över huvudet och börja om.

7.30 väckte Martin mig med en puss (alltid trevligt) och jag sprang ned till duschen (tänkt snart kan jag skriva att jag bara sprang till duschen). Under tiden vaknade Moa och Milla. Moa är inne i någon försenad treårstrots eller tidigt fyrårstrots så när jag kom upp från källaren inledde vi dagen med en viljekamp.

- God morgon Moa, vad bra att du är uppe. Ska vi ta och klä på dig och tätta stjärten medan pappa gör frukost?
- NEJ!!!
- Jo, kom nu älskling.
- NEJ!!! Pappa! (Moa klänger nu fast vid Martin)

Där ger jag upp. Orkar inte bråka så jag går muttrandes till sovrummet för att klä på mig. Möter upp familjen vid frukostbordet där Moa kvittrar som en fågel. När frukosten är uppäten tar jag med mig Moa upp för att klä på henne. På första trappsteget ber jag henne lämna ett snöre och hon skriker NEJ! Då sliter jag snöret ur hennes hand, jag lessnar. På toaletten är hon sur och gnällig. Det går inte att prata med henne överhuvudtaget. Hennes tonval är grymt irriterande och jag känner hur det kokar i exakt hela kroppen. Tillslut exploderar även jag och hon får en banning:

- MOA, NU RÄCKER DET!!!!

Just nu har vi verkligen ingen harmoni och balans i denna familj. Moa är trotsig, jag är överbelastad och Martin känner sig itusliten av alla grejjer han ska hinna med. Nu kan jag bara prata för mig själv men satan vad jag är less på allt.

Jag är less på att jag får ta de absolut flesta konflikterna med Moa. Jag har blivit den elaka mamman och Martin är den snälla pappan. Moa skriker efter uppmärksamhet och blir förvirrad av det hon får. Jag ger henne bara negativ sådan medan Martin gör allt för att avlasta och ger på så sätt positiv. En typisk dag hos oss ser ut på följande sätt:

Runt sex stiger jag och Martin upp och strax efter det Moa. Martin försöker hinna med att äta med Moa innan han sticker vid sju. Jag och Moa brukar inte bråka på morgonen så det mesta går smärtfritt. När jag hämtar henne på dagis kan hon antingen vara så trött att hon bara gråter eller lägga av sig sin snälla roll. Det brukar ta lång tid innan vi har lämnat byggnaden (om vi inte ska göra något som Moa tycker är roligt). När vi väl är hemma skriker hon efter uppmärksamhet och jag gör verkligen allt för att tillgodo se den genom pyssel eller lek. Runt fem kliver Martin in genom dörren och Moa klänger sig fast vid honom. Vi sätter oss vid matbordet och Moa vill oftast inte äta (konflikt). Sen börjar bolibompa och vi sätter oss. Vid läggdags kommer Moa oftast på att det är pappa hon verkligen älskar och är det då jag som ska lägga henne slutar det alltid i tårar. Hon älskar pappa och han ska läsa. När hon väl är i säng (och jag har lagt henne) tassar hon ned ett par gånger för att säga saker till pappa.

Moa är pappas lilla tjej och har alltid varit det men nu blir det så tokigt. Det är jag som är hemma med henne, det är jag som tar största ansvaret då Martin jobbar och renoverar. Moa vill inte det och vill ha sin pappa. Martin, stackaren, slits itu av renovering, jobb och förpliktelser. Han hinner inte med sig själv eller Milla. Milla det är min lilla dotter som Martin knappt hinner lära känna.

Jullov.......JA TACK!