Jag ORKAR inte mer....

....skrek jag när jag låg i diket. Sen började hela min kropp skaka och rista av hyperventileringen och tårarna.

Allt började på morgonen när vi beslutade att köra till Luleå efter det att vi fick ta hem Milla från sjukhuset. Vi lämnade huset just vid 13.00 och ringde Katarina för att få en bensträkare efter halva vägen. Hon bjöd in oss på fika i hennes och Thomas underbart vackra sommarstuga. Milla hade svårt att komma till ro och fick stanna många gånger längs vägen men runt 20.00 var vi hos Katarina och hennes pappa Staffan. Vi fikade kaffe och kakor och just före nio började vi röra på oss.

För att komma upp på E4:an igen var vi tungen att ta oss upp för en brant backe som inte hade varit några bekymmer om det inte hade blivit blixthalt. Martin fastnade mitt i backen och gled ned i ett dike. Staffan och Katarina kom till vår undsättning men trots fyrhjulsdrivt kunde vi inte bogseras upp. Som tur var fanns en granne med traktor i närheten och efter många om och men kom vi oss upp. Både jag och Katarina skakade när nervositeten gick över i lättnad över att det hade gått vägen. Vi kramade om varandra och sa att vi minsann skulle skratta åt detta om några dagar. Vi var tvungen att packa om lite väskor innan vi kunde köra vidare. Moa underhöll sig själv med en Nalle Puh film och Milla hade lyckligtvis somnat. Helt plötsligt hör jag hur Martin skriker:

- AKTA!!!!

Jag tittar upp och ser hur en långtradare har tappat kontrollen och att hans släp är på väg mot oss. Helt plötsligt ligger jag i diket och känner att jag verkligen inte orkar mer. Jag hör hur Martin skriker mitt namn och jag svarar. Han hittar mig och frågar hur jag mår. Jag känner att jag har ont i ansiktet och bröstkorgen. Helt plötsligt slår det mig: hur mår barnen? Var är Moa och Milla? Jag ser vår bil som verkar vara oskadd och sjunker sedan ned ännu mer i chocken. Någon säger att ambulans är på väg och att jag har blivit träffad av Staffans bil. Helt plötsligt sitter jag i bagageluckan på vår bil och fryser så jag skakar. Mörkret lyses upp av blåa ljus och jag kan verkligen inte sluta gråta. Martins varma armar byts ut mot Staffans trygga famn. Sen ligger jag i ambulansen på en hård bräda och börjar komma till sans. Jag försöker förklara att jag nog inte är så skadad men jag låter nog inte så övertygande. Väl inne på akuten blir jag behandlad som en trauma patient, mina kläder klipps upp och jag får en får skiktröntgen. Allt visar sig vara bra. Jag har fått skrubbsår i ansiktet och en blödning och svullnad över bröstkorgen.

Det som har hänt är att både jag och Katarina har hoppat ned i ett stenigt dike. Katarina ser hur jag hoppar så jag har inte blivit träffad av någon bil. Staffan sitter i sin bil och är på väg ut när det 20 ton tunga släpet träffar hans passagerar sida. Han slungas ut ut bilen och under skyddsräcket. Martin hinner springa undan framför Staffans bil. Katarina blir chockad även hon men hon har grym sinnesnärvaro när hon tar med sig Moa och Milla till en stuga i närheten. Hon var den ende som tänkte på barnen! Staffans klarade sig med en öm höft och ser till att lastbilshauffören ringer efter hjälp och att varningstrianglar sätts ut. Martin tar hand om mig.

Vi måste verkligen tacka vår lyckliga stjärna för; Att ingen blev skadad mer än blåmärken och skrubbsår, att släpet träffade och totaldemolerade Staffans bil för annars hade det träffat vår bil där Milla sov och Moa såg på DVD, att Staffan var på väg ut och att hans bil inte var vänd åt andra hållet, att Katarina och jag reagerade så fort för annars hade vi inte suttit här nu.

Vi fick stanna hos Katarinas föräldrar över natten, vilket var gudomligt skönt. Vi fick chansen att prata av oss och hela familjen fick oss att känna oss välkomna mitt i deras trauma. Jag vet inte hur vi ska kunna tacka dem.

Jag kan nu konstatera att julen 2007 är den absolut värsta jag har upplevt och det var verkligen inte meningen att vi skulle åka till Luleå.