Stopp

Det är stopp, alla vägar är stängda. Alla vägar utom en som leder mig in på en väg jag inte vill gå. Men jag är så illa tvungen att gå just den vidriga vägen. Dels för att jag inte orkar eller mäktar stanna kvar i misär men även för att jag inte erbjuds något annat.

Jag har bönat, bett och förnedrat mig själv. Jag orkar inte mer. Även jag måste få leva, ta syrerika andetag och möjlighet att få resa mig upp. Känslan av förnedring och att vara patetisk är hemsk och den vill jag inte uppleva mer. Jag har krälat nog!

Nu måste jag bara bort, bort från det som gör mig ont och det som gör mig till något jag inte vill vara. Fan ta det här!