Samtal

Jag lever och tar en stund i taget. Små, små microsekunder hinner ibland passera utan att jag har tänkt mörkt och eländigt. Mitt i allt elände är jag dock lyckligt lottad då jag har en hel hög med fantastiska vänner som lämnar små avtryck. Jag känner mig dock inte riktigt som en sådan bra vän när jag inte retunerar mina hälsningar. Men jag tror de förstår. Det är rätt lustigt vad lätt man glömmer bort att denna blogg läses av så många. Jag ser den inte som ett fönster ut. Nej, för mig är det en ventil och inget annat.

Martin och jag pratar en stund varje dag. Vi går igenom allt som hänt och hur vi borde ha gjort annorlunda. Vi är rörande överrens om vad som har gått fel men har dock en olik syn på hur framtiden ser ut. Idag bestämde vi att vi ska ta helg, båda två behöver helg.

Jag har varit hos min psykolog och det känns bra. Förhoppningsvis förstår hon mig bättre nästa gång. Det var svårt att prata och bena ut begreppen. Många tider är inbokade och jag ser faktiskt fram emot dessa.

Jag har tillsammans med en kär väns man kollat på ett rosa hus, ett rosa supergulligt hus. Där kan jag tänka mig att bo men inte ensam. Visningen var psykiskt utmattande och vännens man var rar. Tårarna brände, kroppen skakade och i huvudet ekade orden; DET HÄR ÄR FEL!!