Suck...av lättnad?

Tjoho vilken dag det har varit här, den har inte varit lugna för fem öre. Milla har sovit typ fyra gånger á 10 minuter. Sen har vi aktiverats, med vi menar jag då självklart jag. Hon har väl ammats typ trettio gånger, skrikt 100-tals och pruttat 1000-tals. Nu sover hon faktiskt på min mage i babybjörnen som hon egentligen avskyr men jag orkar faktiskt inte gå och bära på henne mer. Så hon fick skrika sig till sömns (jag är en sådan elak mamma). Jag har nu helt slut, utsvulten och uttorkad. Tänker att springa ett maratonlopp där det inte finns vätskepauser utan bara kiss- och kräkstationer. Tja, jag kommer i alla fall att få grymt snygga armar och vara jävligt fit till sommaren 2008.....det gäller att vara positiv.

Idag när jag hämtade Moa satt hon och vävde en trasa på en minivävstol. Det var som om jag såg mig själv. Jag älskade att väva mattor och trasor. Jag tror det blir en minivävstol i julklapp till tösabiten. Vi satt och pysslade lite när hon utbrast:

- Vad är det som luktar!
- Hm, det kanske är mitt tuggummi?
- Nä, det luktar bäbis....bäbis kräk!

Ehe.....hur gott luktar jag egentligen!?!?
Dagisfröken skrattade så hon höll på att trilla av stolen.

När jag har gått här och luktat på Milla och verkligen försökt mysa i misären har jag tänkt på mitt arbete. Vill jag verkligen börja jobba igen och missa Millas första tid? Hon är mitt absolut sista barn och denna gång känner jag mig mycket lugnare. jag är inte lika stressad och verkligen njuter när jag sitter uppe på natten och ammar. Det är så tyst och lugnt, allt som hörs är hennes smackande och lugna andning. Är jag verkligen beredd att offra allt detta och börja jobba i november? Är jag verkligen beredd att helhjärtat kasta mig in i skolprojektet där jag garanterat kommer att stånga huvudet blodigt mot en masa träiga gamla gubbar som tror sig veta bäst? bara för att vi får ett jag från Skolverket betyder inte att allt kommer att ordna sig på jobbet. Nä, alla gubbar som verkligen inte lyssnar kommer att finnas kvar, draken som älskar att skapa stridigheter sitter där hon sitter. All inkompetens och galenska kommer att sitta kvar i väggarna.

Hm, vem vet jag kanske löser problemet i morgon när jag löper maraton igen....*ler*

Jo just, mitt i allt skrik, kräkandes och ammandes ler Milla. hon log sitt första leende idag och jag smälte. Lillstruten log *ler*