Hur mår jag egentligen?

En fråga jag helt plötsligt har ställt mig och ska jag vara ärlig så vet jag faktiskt inte hur jag mår. Jag tror jag har stängt av, loggat ur, kapitulerat och känner nu absolut ingenting förutom en ensamhet.

Hela j*vla 2007 har kantas av svåra hinder som ska forceras och jag har nog aldrig blivit blåst av så många människor som detta år. Jag har litat och blivit lurad så många gånger att jag nu bara har kapitulerat och känner absolut ingenting. Att känna absolut ingenting över att jag måste söka mitt eget jobb eller att jag än en gång har blivit blåst är inte ok. Men jag orkar faktiskt inte känna mer.

Jag hade en enorm tilltro till julen, en tro att allt skulle ordna sig bara vi fick vara tillsammans och känna lugn. Nu blev julen helt överförj*vlig, den vidrigaste någonsin och jag är besviken. Jag är så grymt besviken över att jag inte fick mitt andningshål. Jag har valt att kanalisera all min ilska, rädsla och besvikelse på en enda händelse. En händelse som visserligen var orättvis men som inte normalt skulle ha påverkat mig så mycket som den har gjort. Nu har denna händelse flyttat in i mitt huvud och jag skyller allt på den och allt kommer att bli bra bara "händelsen" försvinner. Jag har förpestat min egen tillvaror.

Idag frågade Martin vad jag trodde mitt "Jag orkar inte mer" (det jag skrek innan jag hamnade i chock vid olyckan) betydde. Genast svarade jag att det var Millas sjukhusvistelse och att vi just hade kört i diket. Men är det så enkelt? För det jag kände just då var en total orkeslöshet, jag VERKLIGEN orkade ingenting. Jag orkade inte hålla mig vid mina sinnens fulla bruk, jag orkade inte tänka på mina barn, jag orkade inte tänka på mig själv.

Jag känner mig ensam och missförstådd både hemma och på "jobbet". Jag kan inte förklara hur jag känner, tycker eller är då jag inte hittar ord längre. Jag känner egentligen bara en stor tomhet, ingenting. Jag har glömt bort hur det känns att bli huggen i ryggen av någon man litar på och jag har glömt bort att jag har tre människor som älskar mig. När jag försöker prata om ex. jobbet börjar jag nästan stamma, orden fastnar och tillslut skakar jag bara på huvudet och säger att det är skit.

Jag vill ha tillbaka den glöd jag alltid känner inför allt.
Jag vill ha ett jobb som stimulerar mig och inte lurar mig.
Jag vill ha en meningsfull tillvaro
Jag vill kunna sätta ord på det jag känner eller det jag nu inte känner
Jag vill inte känna mig ensam längre
Jag vill ha tillbaka Lisa!

Just nu fattar jag absolut ingenting och jag har oerhört svårt att sätta ord på allt. Men ja, jag ska söka hjälp och allt kommer att bli bra igen. Snälla låt mig bara få smälta det jag just har skrivit. Jag kommer att sätta på mig masken och spela "Glada Lisa" innan arbetet är igång *ler* (jag kan ännu le)