Oäkta kärlek?

Fick en fråga om det fanns oäkta kärlek och jag måste nog svara ja på den frågan. Tråkigt nog finns, enligt mig, det något som jag inte upplever som äkta kärlek.

Med äkta kärlek menar jag en varm, omhändertagande och stöttande förälskelse. En kärlek som river alla hinder, stöttar när det blåser, skyddar vid regn och värmer vid skolsken. Inför en äkta kärlek kan man stå blottad och naken men ändå veta att man är trygg.

Vad är då oäkta kärlek? Den är självisk och inskränkt: ”Vad kan jag få ut av det här?”. Det finns inte plats för en tvåsamhet då den ena tar överhand och inte ser den andre. Oäkta kärlek är påklädd då nakenheten inte känns trygg. En oäkta kärlek är orealistisk och alla frågetecken eller varningssignaler ignoreras. I en oäkta kärlek är man någon annan än sig själv aningen för att man inte törs vara sig själv eller för att den man är inte accepteras. För mig är det inte äkta när man försöker förändra någon annan.

Nu låter det som jag är fröken präktig när jag säger att jag upplever en äkta kärlek med Martin. Men fakta återstår; Martin och jag låter varandra växa både ihop och isär.