Lugn

Det där svårstavade ordet har sakta lagt sig som en filt runt min kropp. Jag känner mig lugn, tror jag. Det är faktiskt inte ofta jag kan känna lugn, jag är en väldigt aktiv och hetsig person. Själva ordet lugn kan jag tycka är som en svordom. Men nu har jag en lugn känsla. En lugn känsla av att det kommer att ordna sig. Tålamod är en nödvändighet men ack en sådan svårighet. Jag tror jag lever efter en filosofi, eller nä jag tror jag försöker leva efter en filosofi. En filosofi som hävdar att saker och ting kommer att lösa sig. Det kanske kommer att ta tid och kosta en hel del men det kommer att lösa sig. Hm, svårt att förklara men det jag menar är att historien kommer ikapp verkligheten och att allt kommer att lösa sig. Om någon beter sig som ett svin behöver jag inte känna mig ledsen och arg för det kommer att lösa sig. Svinet kommer någon gång träffa ett större svin.

Denna filosofi kopplar jag till min andra tro, tron att allt har en mening. Det finns en mening till varför saker händer och sker. Det finns en mening med allt. Ödet är min livsfilosofi. Slutligen tror jag inte på någon annan än jag. Det finns ingen annan än jag som kan leva mitt liv. Ingen Gud, Allah, Jesus eller vafförnått kan fixa mitt liv. Bara jag med hjälp av mig själv kan leva mitt liv.

Om jag tittar tillbaka på brokiga liv ser jag en miljon olika vägar till olika Lisor men det fanns en huvudled som det var meningen jag skulle följa. Fy fasen vilket liv jag har levat, ni skulle bara veta. Dock har olika händelser lärt mig viktiga läxor och skapat mig. Det finns viktiga hållpunkter som jag kan känna har räddat mig och utan dessa skulle mitt liv verkligen sett annorlunda ut. Jag har lärt mig så länge jag har levat.

Har ni sett Sliding Doors? Om ni gör det kanske ni förstår hur jag menar