Till Moa

För sex år sedan låg jag på soffan och åt chips samtidigt som jag klockade mina värkar. Den första känningen hade kommit vid tolvslaget på nyårsafton. Din pappa och jag hade under dagen varit på BB för att göra en sista koll och där upplyste barnmorskan om att mitt värkarbete redan hade startat. Jag log och sa att jag redan visste. Vi hade även fått veta att du skulle var en stor bäbis, men hon hade ingen aning om hur stor du skulle vara. Det visade sig att du skulle vara stor och stadig.

Vi var båda nervösa inför vad som skulle ske men jag tror nog att din pappa var den som var mest nervös. Han valde att stanna hemma istället för att åka och klättra med en kompis. Det var som om tiden hade stannat och vi båda bara väntade, väntade på att du skulle komma. Jag låg och försökte se film medan din pappa stillade sin oro framför datorn.

Till sist gick jag till sängs men min mobiltelefon i handen. Jag hade den som tidtagarur och klockade flitigt värkarna. Värkarna kom ibland med 20 minuters mellanrum för att sedan ändras till 1,5 timmars mellanrum. Jag sov en orolig men förväntansfull sömn. Din pappa stannade uppe och skapade en hemsida till dig. Du var redan älskad av oss båda.

Moa, älskade gullefjun, du finns i mitt hjärta