Jaget

Är det så att jag helt enkelt är en tjurig, envis och långsint djävul som samtidigt månar så in i bänken om de som står mig nära? Kan det vara så?

Kan det vara så att jag är har på tok för höga krav på de som finns i min närhet? Är mina krav ens realistiska? Kan det vara så?

Kan det vara så att jag har enorma krav på mig själv, krav som endast resulterar i att jag känner mig misslyckad? Kan det vara så?

Kan det vara så att min hjärna har byggt en tankeloop som bara går runt utan en trigger som bryter strömmen? Kan det vara så?

Är det här jag:
En knäpp, envis, tjurig, långsint och pennalistisk djävul med på tok för höga krav på andra och sig själv MEN med vårdande egenskaper.

Fy sjutton vad hemskt! Och självklart är det där monstret inte jag.

Men visst är jag envis och jag har absolut på tok för höga krav på mig själv. Det stämmer att jag har höga krav på de runt omkring mig men jag har valt dem med omsorg. Jag kan absolut ta en ursäkt och gå vidare. Allt detta vet jag om och jobbar på. Men snälla någon hjälp mig hitta avstängningsknappen på loopen jag har i hjärnan. Ge mig några verktyg så jag kan stoppa skiten som snurrar. Eller ge mig åtminstone några åksjuketabletter!

Jag hamnar ständigt i snacket om negativ energi som ödslas på ingenting. Ett ingenting som varken ser, hör eller förstår min frustration.

NU DJÄVLAR FÅR DET VARA NOG!

Glada spralliga Lisa som skiter i vad andra tycker och tänker står i dörren och vill komma in. Jag tror jag minsann ska bjuda henne på en fika. Fy fasen vad jag saknar hennes sällskap, det var länge sedan vi träffades.

______
Dagens tacksamheter:
1. Martin
2. Martin
3. Martin

Dagens goda gärning:
Jag har bjudit Lisa på en kopp te och en massa skratt