Envis som synden

Moa är tummsugare, ett arv från sin käre far. Hon hittade tummen vid tre måndaders ålder och sen dess har den ständigt varit i munnen. Detta har självklart resulterat i snevridna tänder och överbett men även en viss imunitet mot magsjuka.

Förra julen märkte Moa att hennes kompisar gav bort nappen till tomten och sen dess har hon sagt att hon julen 2007 skulle ge tummen till tomten. Planen var att spinna vidare på detta och se till att tomten fick "tummen". Nu blev julen som den blev och tummen satt kvar, tills igår. Igår fick Moa vet att om hon slutade suga på tummen så skulle hon få en katt (japp, vi mutade henne). Moa har tjatat om en katt som kan leva huuuuur länge som helst och varför inte utnyttja detta. Så igår blev tummen mindre viktig. Hon lyckades till och med somna för natten utan tummen!

Även jag är ensvis (joho då!). Jag har gett mig fasen på få Milla att somna själv och efter ett flertal skrikkvällar har jag nu lyckats. Milla läggs i sängen men en puss på pannan och ett "god natt". Efter lite gnäll och snurr i sängen sover hon. TaDa!!

Det är faktiskt stor skillnad på våra döttrar. Moa var betydligt mer tryggare än vad Milla är. Milla har otroligt svårt att komma till ro någon annanstans än hemma medan Moa kunde somna medan ett hårdrocksband spelade. Milla är även lite senare än Moa när det gäller typ allt.