När allt är som vanligt

Det är svårt och det är tungt att inse att allt är som vanligt men ändå inte. Ett leende, en blick, ett vänligt ord som inte betyder något men för mig massor. Jag ser inte skillnaden, nyansen är som förr och värmen slår hårt mot mitt hjärta. Mitt hjärta som är så skört och när som helst kommer att brista i tusen små bitar.

Jag var på väg men vände om då det helt plötsligt kändes mindre dåligt. Jag borde aldrig ha vänt om för att se vad som kunde ske. För det som skedde var att jag återigen blev sårad. Att förstå att det som fanns och finns inte är värt en chans känns som ett hån. Ett hån mot mig, ett hån mot oss och en svart framtid.

I varje ord och mening ser jag en ljus framtid men i varje handling ser jag en dyster verklighet. I varje ord och mening hör jag om en dyster framtid men i varje handling ser jag en ljus framtid.
Varför är inte orden och handlingen densamma?