Saknar ord

Det finns inga ord som kan beskriva det jag känner så jag förblir tyst. Allra helst skulle jag vilja klättra högt, högt över vatten för att ta sats och skrika ut allt som finns inom mig.

Jag förändras och förändringen är god. Min relation till mina döttrar blir starkare för varje dag som går. Jag njuter av deras närvaro och insuper deras fantastiska personligheter som en slags mindfulness. Min prioriteringslista ser annorlunda ut, eller jag är medveten om att den är skev och försöker få den att se annorlunda ut. Jag, Lisa ska hamna högre upp än var jag förr har placerat mig själv. Även jag är viktig.

Det finns så mycket jag har valt att packa ned, stuva undan utan att ens reflektera över varför det är nedpackat. Det är massor som jag förr har engagerat mig i men inte fortsatt men nu har jag börjat packa upp.

Men även fast jag förändras, förvandlas och utvecklas saknas en, kanske liten men ack så viktig, pusselbit. Pusselbiten som gör mig hel