Osprallig

Läste just min presentation och jag känner mig verkligen inte sprallig. Det var länge sedan jag kände mig sprallig. Känslan av trötthet, uppgivenhet och förtvivlan har funnits länge nu. Det är lördag och jag sitter i soffan. Barnen är nattade och tomheten är stor. Jag tycker synd om mig själv. Ja, och så kan det vara ibland.

Det känns som om jag håller på att skulpera om hela mig själv, även sidor jag inte vill förändra. Ja, jag är en social människa men jag gillar även att vara hemma och strosa omkring. Men nu har jag dåligt samvete över att jag stannar hemma och det vill jag verkligen inte ha. Jag är som jag är, punkt slut. Självklart skulle jag må av att plocka upp några av mina intressen som jag lagt åt sidan men....

Sara sa något jag själv har gått och funderat på att göra men det är stora ord. Ord som stockar sig när de ska utalas, ord jag inte vill säga.