Offer

Min psykolog sa så fint att jag har tagit rollen som uppoffrare i äktenskapet. Jag har bäddat och donat för min älskade make men glömt/valt att bortprioritera mig själv. Jag kunde inte annat än nicka då rösten var tjock av gråt. Rollen som offer är inte speciellt attraktiv och det var länge sen jag kände mig attraktiv.

Det var också länge sedan jag kände att jag mådde bra med mig själv i vårt förhållande. Nedförsbacken har inte märkts, sluttningen har varit väldigt svag. Men sakta men säkert har jag halkat ned. I allt detta svarta har mitt beteende gentemot mig själv men även mot oss inte varit ok. Jag har gjort mkt dumt och inte lyssnat när frågor om varför dykt upp. Det värsta är nog mitt sätt att se på mig själv, att jag har glömt bort mig själv och vem jag egentligen är. Jag är verkligen en sprallig Lisa men jag har känt mig så gammal och utsliten länge nu.

Det ironiska är dock att när jag äntligen har fått näsan över vattenytan är allt förstört. Jag tillåts inte att älska längre. Jag har förstört för mig själv och för oss. Det gör ont att allt förstörda inte går att reparera. Men nu så här i efterhand hade jag önskat att starka armar tog tag i mig och sa:
- Jag ser att du mår dåligt och jag ska hjälpa dig. Vi löser det här!

Och ja, jag är mycket medveten om att man är två i ett äktenskap men det här en liten del av min sida. Den andra sidan har jag inte rätt att offentligt lägga ut.