Hemma

I lördags runt 18 fick vi äntligen lämna sjukhuset. Moa var blek om nosen men längtade hem. Två narkoser tog på hennes krafter och efter sista operationen drabbades hon av yrsel och illamående som höll i sig ett helt dygn.

I onsdags ringde skolan och meddela att man befarade att Moa hade brutit armen. Hon hade lekt i klätterställningen och tappat taget. Martin var först på plats och tog henne till bys sjukhus där jag mötte upp. Vi fick träffa en underbar läkare som skrev en remiss till röntgen på stora stadens sjukhus. Han skrev även att vi direkt efter röntgen skulle till ortopeden då han befarade att det var illa.

Efter en jobbig bilfärd fick vi väldigt snabbt komma in till röntgen. Processen var tung och smärtsam för tösen. Sen fick vi sätta oss och vänta tills en läkare skulle bedöma bilderna. Där satt vi i ca fyra timmar med en ledsen och mycket smärtpåverkad tös. Tillslut fick jag nog och gick fram till en kvinna i vit rock och bad om smärtlindring. Jag fick svaret att hon inget kunde göra då vi kom på remiss. De fick inte ge smärtlindring utan läkarbedömning. Jag bet ihop och gick tillbaka för att försöka trösta. Efter 30 minuters väntan gick jag fram igen och sa:

- Nu plågas hon!

Jag fick svaret:

- Jag hör att hon plågas

I mitt huvud gick ramsan: Det är inte hennes fel, det är inte hennes fel, det är inte hennes fel. Jag var nämligen mkt nära att spöa skiten ur kvinnan i den vita rocken.

När Moa nästan skrek av smärta fick vi veta att vi skulle till akuten och där fick vi vänta en halvtimme till innan hon äntligen fick morfin. Läkaren meddelade att brottet var allvarligt och att en operation var nödvändig. Martin och Milla åkte hem och jag stannade med Moa som äntligen log igen.

Natten på barnavdelningen var bedrövlig då Moa inte hanterade morfinet så bra. Hon kräktes och mådde väldigt illa. Det var tungt att se att inget riktigt var bra. Operationen blev inte av under natten då det var många sjuka. Runt 08 var det dock äntligen dags och hon rullades ned till operation. Hon ville prompt ha ett rosa gips för att Milla älskade rosa.

Vi fick veta att vi behövde stanna kvar en natt till och Martin bytte av så jag fick åka hem. När jag kom tillbaka på fredagsmorgonen stod Martin i korridoren och pratade med en sköterska. Jag såg på en endaste gång att något inte stod rätt till. Moas benbitar låg inte rätt och man var tvungen att operera igen. Både jag och Martin trodde att Moa skulle få ett mindre utbrott men det enda hon sa var att hon då ville ha rött gips istället. Nu håller vi tummen att bitarna ligger på rätt plats, vi vet mer på torsdag.

En massa röda rosor till personal på barnavdelningen, operation och UVA. En massa tistlar till röntgenavdelningen och det sjuka remissystemet.

Jag har absolut ingen aning var Moas tappra egenskaper kommer ifrån men det kvittar för Moa håller jag så kär.