Hemma!

Är äntligen hemma och är mig själv igen. Jag har just duschat och skrubbat mig ren från sjukhusdoft. Jag har mina egna trosor och blöjorna är utbytta mot normala (aningens längre) bindor. Jag har fått hemmalagad lunch som jag faktsikt behövde tugga och jag kan se på vilka teveprogram som helst (hm, sanning med modifikation då Moa styr över teveutbudet).

Om jag ska summera och betygsätta denna förlossning måste jag ge den det absolut högsta betyg som bara går att ge. Allt har varit helt otroligt och jag mår verkligen hur bra som helst. Jag skrattar istället för gråter och njuter istället för ryser. Jag är lycklig!

I torsdags åkte vi då in till förlossningen. Jag hade inga förhoppningar överhuvudtaget utan var övertygad om att vi skulle få vända om. I bilen frågade Martin vad vi skulle säga om man ville att vi skulle återkomma. Jag funderade och sa att jag helst ville föda vaginalt (har slutat kalla det för normalt då smärta inte är normalt) och kunde tänka mig att återväda på måndag men att då be om snitt om man inte ville sätta igång mig. Martin blev aningens frustrerad (han sa inget men jag märkte det ändå) och tyckte nog att vi hade kommunikationsproblem. Han har varit mer stressad än jag denna gång och har nog upplevt det hyfsat jobbig med igångsättnings bakslaget. Jag kände mig ganska så elak men det var så jag kände då.

När vi kom in fick vi träffa en underbar läkare som hade läst min journal och tyckte att det var en väldigt tragisk läsning. Han sa dock som förra läkaren att vi måste se hur mogen jag är så att inte igångsättandet skulle bli en plåga. Innerst inne visste jag att något hade hänt då jag fortfarande hade en hyfsat kraftig mensvärk och visst var det så. Jag var mogen men inte öppen så man beslutade att jag skulle göra en CTG-kurva på barnets hjärtljud och mina sammandragningar. Jag hade fina och regelbudna sammandragningar så vi fick klartecken för en igångsättning. Man förde in en liiiiiiiten tablett som skulle vidga och starta förloppet på sex timmar så jag skickade iväg Martin för att ringa runt och äta lunch.

Ca en halvtimme efter man hade fört in tabletten började "lillebrors" puls att gå ned. Den blev tom lägre än min vilopuls. Barnmorskan kom med en ultraljudsapparat och gjorde en undersökning. Nu blev det så här jobbigt tyst i salen och barnmorskan rynkade på pannan. Hon frågade hur många veckor jag var gången och muttrade sedan lite. Helt plötsligt reste hon sig upp och sa att hon ville att någon annan skulle kolla. 5 minuter senare kommer överläkaren in och då blev jag rejält nervis. Även han gjorde en tyst undersökning och jag kände att jag blev supernervös. Efter ca 20 minuter berättade han vad han hade hittat. "lillebror" hade troligtvis kramp i en av nackmusklerna och skulle inte kunna komma ned i kanalen. Han visste inte om krampen skulle gå över när "lillebror" kom ut eller om man var tvungen att ortopediskt fixa något sedan. Det var dock onödigt med ett akutsnitt och speciellt eftersom jag hade ätit en smörgås och då skulle behöva magpumpas.

När Martin väl kom tillbaka fick han en smärre chock. Jag hade fått dropp, kateter, operationskläder och låg fjättrad i sängen av CTG-apparaten. Så fick jag ligga till det var dags för ingreppet som skulle ske vid 18.

Kl 17.30 började förberedelserna inför operationen. Martin fick svida om och jag blev rullad till operationssalen där man gav mig någon äcklig magmedicin. Sen fick jag tyvärr en nybörjare som skulle lägga bedövningen. Han misslyckades tre gånger och blev aningens svettig när jag ojade mig. Efter tredje försöket kom überdoktor och satte nålen perfekt utan smärta. En otroligt konstig känsla spreds över hela min kropp, en värme som pirrade och satte benen ur spel. Den underbara danske överläkaren gnällde lite över en ovass skapel och då förstod jag att man höll på att karva lite. Fick lite småpanik som jag tappert andades bort medan Martin pratade en massa strunt som jag försökte inte låta bli att höra. Stackaren var mer nervös än mig och jag har nog aldrig hört honom prata så mycket.

Helt plötsligt ser Martin hår och utbrister att det nu är nära. Man trycker som bara fasen på min bröstkorg och sen hör man ett slurp och "lillebror" är ute. "lillebror" var lite medtagen så jag fick bara se en geggig kalufs. Martin försvinner och man börjar sy ihop mig. Helt plötsligt hör jag ett ilsket skrik och jag känner hur mina tårar rinner.
Jag grät av lycka!
En sådan fantastisk känsla. Så underbart att känna att jag inte avskyr det som har kommit ur min kropp utan att jag faktiskt är så glad att jag gråter.

Jag pratar lite med läkaren och efter ett tag kommer Martin in med ett litet paket. Det var ingen "lillebror" utan en stor tjej. En söt kladdig tjej med stora hamsterkinder som doftade så otroligt gott. Martin och jag grät lite till och sen var det dags att mäta och väga. Jag fick stanna kvar på operationsbordet ett tag till. Martin fick följa med ned till förlossningen och se till att ingen bytte ut vår underbara tös. Efter några minuter rullades även jag ned.

Hon kunde inte heta Ida då hon var så rund och go. Det blev en Milla och namnet är fortfarande lite ovant. Milla vägde i alla fall 4078 och var 53 cm lång. Hon var även hon en tungviktare. Alla har varit fantastiska, i alla fall på förlossningen, och vi har haft en mycket bra upplevelse. Sen kan vi prata om personalen på BB men det vill jag inte då jag inte vill solka ned minnet med lite grå fläckar.

Just nu ligger Martin och sover med Milla på sin mage och det ser helt fantastiskt ut. Jag måste nog göra dem sällskap.