Snö

Hela gården är täckt av vit fluffig snö och det är ljuvligt att titta ut. Det har snöat i flera dagar och kylan gör att det knarrar under skorna. Fantastiskt!

Livet går vidare, dagarna tickar på och timmarna lika så. Det har varit två otroligt svåra veckor som snart kommer att gå över i en välbehövlig julledighet. Mina barn har skänkt mig glädje som har gjort det möjligt att fortsätta andas. Jag har fått träffa min nya psykolog och en krishantering är påbörjad. För kris är precis det jag har varit med om. En lång och väldigt utdragen kris har kretsat som ett svart ilsket moln. Ibland förundras jag över hur det är möjligt att jag fortfarande har sinnet i behåll. Hur det är möjligt att jag stundvis kan skratta och ha glimten i ögat? Men jag lever och nu måste jag lära mig leva utan krisen. För om sanningen ska fram så har livet i kris nästan blivit min vardag. Nu måste jag lära mig att leva själv och bryta vissa tankemönster. Jag kan inte gå och vara olyckligt kär längre, det kommer att ta kål på mig. Desperationen måste bort!

I morgon inleds ännu en period av ofrivillig barnlöshet och denna kommer att bli annorlunda. Eller jag hoppas och tror att denna kommer att se annorlunda ut. Mitt mål är i alla fall det.