Helgen är äntligen förbi och en ovanlig vardag har kickat in. Helgerna utan barn är grymma och väldigt långsamma. Jag sjunker in i en apatisk tillvaro där jag inte tar mig för saker. Nu hade jag dock bokat in en fika med söta Katarina på lördagen och en söndagsmiddag hos Tanta Lina och Robban vilket var tur. Tur då jag inte hade tagit mig för att kontakta någon på grund av apati.
Jag avskyr detta varannanvecka föräldraskap. Det är inte naturligt! Jag vill umgås med mina barn jämt och ha de nära hela tiden. Jag saknar mina två underbara töser. Jag saknar deras skratt, gråt och prat. Jag saknar lukten av deras hår och deras små händer i mina. Att få känna Millas armar runt min hals och hela hennes kropp när hon kryper nära. Att få höra Moas fantastiska berättelser och teoretiska utlägg samtidigt som jag får en av hennes snabba kramar. Hela huset är så tyst och tomt.
Just nu sitter jag hemma och väntar. Väntar på att en värderingskvinna ska hälsa på. Då jag inte vet om jag kommer att behålla huset eller ej känns det rätt att få en värdering så fort som möjligt. Det är med fasa jag sitter här för jag är rädd att värderingen inte kommer att gå så bra. Huset är i alla fall städat och just nu kan jag inte göra mer.
sköna söndag
10 år sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Vänner...
En eloge till dem, dessa livsnödvändiga personer, som finns där vid ens sida när livet är tungt!!!
Förstår att det måste vara olidligt att inte få träffa sina barn varje dag!
Att plötsligt "måsta" vara helt ensam flera dagar när vanan är närhet, liv och rörelse varje dag.
Svårt.
Vet att Du hittar ljusglimtarna som leder dig vidare!
Hoppas det gick bra med värderingen! Att du kan bo kvar om du vill och väljer. Men hur det än blir så vet jag att den "baskade" lyckan är då inte stationär!
*ler*
Kram/Annest
Jag kan inte annat än smärtsamt stämma in i dina ord. Det känns fullständigt onaturligt att vara ifrån sina barn. Att inte ha möjligheten att träffa dem när man vill, att inte kunna välja. Känslor jag fortfarande kämpar med och jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid det. Däremot så har den där värsta apatin blivit mindre och mindre. Med tiden har jag vant mig vid de där ensamma, tomma stunderna och lärt mig vända apatin till att ta för mig och göra saker. Saker jag mår bra av o jag umgås med släkt/vänner jag mår bra av. Det finns fortfarande stunder då jag inte kommer längre än till soffan men de blir färre och färre och framför allt kan jag numera tillåta mig att bara sitta där för jag vet att det vänder, jag vet att jag orkar resa mig igen om en stund. Hoppas det går bra med huset! Kämparkramar till dig!/Marlene
Skicka en kommentar