Pussel

Varje dag, varje timme och varje minut har jag funderat och vänt på teorier. Hjärnan har och går på högvarv då allt analyseras. Långsamt löser jag upp den härva av förvirrade trådar som existerar i mitt inre. Jag smakar på resonemang och synar tankemönster innan jag antingen bekräftar eller förkastar. Jag är långt i från färdig men jag har faktiskt kommit en bit på vägen.

Under sommaren öppnade jag mitt hjärta, jag släppte hämningar och gamla vanor. Jag lät mig sväva utan gränser, rädslor och skuld. Resultatet var fantastiskt och jag kände att jag levde. Jag återvände i historien och blev nykär, så himlastormande kär. Känslan av att vara kär på nytt var så underbar och så galet häftig. Jag hade lyckats och ville visa världen vad jag hade åstakommit. Men jag glömde bort att jag inte var själv i detta. Att det faktiskt krävs två som upplever samma sak. Jag hade glömt bort att för att kunna vara ett "vi" krävs det även att den andre parten får andnöd och känner berusning.

Trots den enorma sorgen har jag i alla fall lärt mig massor, enormt mycket om mig själv och vad jag är kapabel till. Jag har förstått att skuld och lycka är två oförsoliga begrepp. Precis som rädsla och kärlek. Genom att släppa min skuld kunde jag se på M och känna lycka. Genom att sluta vara rädd tändes min kärlek för M. Underbara insikter.

Det jag dock glömde var att sluta tänka OM. Om jag gör så här kommer vi att bli lyckliga tillsammans, om jag säger detta kommer vi lösa allt. Det går inte att tänka om. En tanke som börjar med ett om frilägger allt ansvar. Ansvar över att ha en dialog, en dialog tillsammans. Om bara M skulle se mig för den jag hade blivit hade vi löst allt. En idiotisk tanke och jösses vilket ansvar jag gav M! Det blev hans fel att det inte fungerade. Jag borde istället ha pratat och insett vad som höll på att hända. Men nu inser jag och jag kommer aldrig att glömma det heller.

Jag är som sagt långt ifrån färdig men jag har faktiskt kommit en bit på vägen......